Del 3 av 4. Våra förfäder har alltså medvetet avlat på hundar som inte handlar eftertänksamt utan på hundar som snarare stänger av förnuftet och exploderar. Den stora frenesin var helt enkelt av överlevnadsvärde för terriern. Det gällde ju att hunden var än mer intensiv och blixtrande än en råtta (och de är varken fredliga eller lugna när det kniper) för att den skulle kunna klara sin uppgift. 
Det finns en avknoppning bland terriers vars uppgift inte är att jaga, deras yrke var istället kampen. Att se individer slåss är för somliga människor mycket lustfyllt. (Ursäkta mitt sätt att uttrycka mig, själv finner jag all vadslagning där människor eller djur slåss, som osmakligt.) Genom att korsa in terriers i hundar av doggtyp lyckades man krydda kamphundarna med terrierns intensivitet. Det vi idag finner som en avigsida hos terriern, är alltså något av ett adelsmärke i det sammanhang hundtypen är framavlad till. (Värt att tänka på.) Men kära nån tänker du kanske, allt det jag nu beskriver hör ju dåtiden till. Hur många generationers hundar har inte fötts sen dess? Det är en riktig iaktagelse men det gäller att förstå vilken tidsrymd som ligger bakom dagens hundraser. De flesta rasers stamböcker stängdes på slutet av 1800 talet. Efter det har man så att säga rört runt i samma gryta utan att tillföra nytt blod. Men det var knappas på 1800 talet som våra olika raser uppstod. Råtthundar har människan behövt ända sedan hon slutade leva som en nomad jägare och blev bofast. Så även om råtthundarna delades upp i diverse raser och har fått sitt utseende tillfixat under de senaste 200 åren har aveln av denna typ av hundar pågått i flera tusen år. Kamphundens historia går visserligen inte lika långt tillbaka i tiden men ändå bör vi se på våra raser med längre perspektiv. Gör vi det blir det lättare så att förstå varför olika rasers yrkesbakgrund lyser igenom än idag trots att flertalet raser inte haft något yrke på många generationer.