Kuriosa om terriers för den som inte är helt van vid hundtypen.

Min egna första kontakt med Jack Russels fick jag på en unghundskurs jag höll i på tidigt 80-tal. Det råkade vara många retrievers, brukshundar och så denne lilla terriertik på den här kursen. Vi ett tillfälle lät vi alla unghundar få storma runt och leka bäst de själva ville. Men efter en stund blev terriern väl intensiv och därför bad jag ägaren att fånga in sin hund en stund. (Den skrämde helt enkelt de andra betydligt större hundarna.) Då visar det sig att hundens ägare är lika kvick som sin hund. När hunden springer förbi böjer han sig snabbt ner och får tag i hundens svans. I den tar han tag och går sen vidare och pratar med mig. Genast opponerade jag mig. Bära hunden i svansen! Men samtidigt insåg jag också att hunden inte kunde bry sig mindre, glatt bet efter den efter hundar som passerade förbi tillräckligt nära, helt obekymrad om sin egen belägenhet. 
Det går kanske att konstatera att ”hundar inte är som andra människor” och att terriers ibland inte är som andra hundar.