Det finns mer i brukshundsrasernas historia som förklarar deras sätt mot andra hundar.
Maja hette en av mina border collies. Hon mötte inte en hund i hela sitt liv. Hon mötte bara får. ”Får” som i mina ögon kanske snarare  påminde om en schäfer, pudel eller nåt. Men för Maja var allt får och de skulle flyttas, kontrolleras. Till min smala lycka var Maja inte en stark hund och propsade inte utan gav genast upp sina vallningsambitioner om "fåret" protesterade. Men jag tror inte Maja är ensam om att se vallobjekt i allt som rör sig på fyra ben.

Flertalet bruksraser har också en bakgrund som vallhundar även om de kontinentala hundarna inte vallade på samma sätt som deras engelska kollega, border collien. De skulle inte förflytta djuren i samma utsträckning utan mer fungera som staket och se till att djuren höll sig lugna och och inte  trampade in på grannens åker. Än idag är just det mycket framträdande hos många schäfer, rottweiler, riesen, kort sagt bruksraser. De har ofta ett starkt behov av att stoppa andra hundar från att leka med varandra eller att hejda allt och alla som springer fort. Svårt att säga att det är en olat. Historiskt sett är det framförallt det de är framavlade till att ägna sig åt.  

En sista betraktelse! I texten om retrievers nämnde jag att de är så vänliga själva att de inte begriper när andra uppträder hotfullt. Det problemet existerar förstås inte hos brukshundar. Det ligger i sakens natur. En vallhund som inte uppfattar andra arters hotsignaler blir antagligen inte så långlivad att den hinner lämna avkomma till eftervärlden.
Känner du igen problemet med hundmöten är du välkommen till Hundmöteskursen den 24-25 feb.