Den här nyårsaftonen går ca 15 år tillbaka i tiden. Den hösten hade jag under en resa för första gången kommit i kontakt med havskräftor. Smaken gillade jag verkligen men kanske var konsistensen något ”mjölig” i jämförelse med andra skaldjur jag ätit. Likväl, när jag upptäcker att det finns havskräftor i vår egen livsmedelsbutik lagom till nyåret, vill jag att resten av familjen också får smaka. Jag hostar till lite vid insikten om vad det lilla paketet i min hand kostar och talar om för familjen att de ska äta med andakt. Jodå, alla gillar smaken samtidigt som de håller med mig om konsistensen. Och den här gången upplever jag nog att de är snäppet mjöligare ändå. Alla har som satt gillat kräftorna men en blir ändå över. Med en generös gest låter jag katten få smaka. Men katten vill inte smaka. Nä, nä, att katter är kräsna är ju inget nytt. Då fick väl Herr bordercollie ta den då. Men den svartvite vill inte heller äta kräfta. Inte helt förvånande det heller, mina borders var alla rätt ”picky” med vad som var ätbart och inte. Kräftan fick väl gå vidare till retrievern. Men inte ens den svarta faran vill äta. Istället viker hon sig över den med ena frambenet under sig. Hon tänker rulla sig! Snabb som blixten plockar jag upp kräftan men jag är ändå för långsam. Alla i familjen har sett gesten och alla förstår precis vad den betyder: kräftan är inte bra, den är rent av så illa att den inte duger till mer än att rulla sig på. Så istället för en uppsluppen inväntan av det nya året satt vi där och väntade på att illamåendet skulle infinna sig. Två tjuriga tonåringar, en ängslig man och så jag med alla mina impulsiva infall. Men jag hade tur, antingen var det bara den kräftan som var dålig eller så hade vi alla plåtmage. Oavsett vilket var det i alla fall ingen av oss som behövde kräkas.
Gott Nytt år!

Gott Nytt år!