Tar du hand om din hund?

Eller är det din hund som tar hand om dig? Den frågan ståller jag ofta till de hundägare som kommer till min praktik. De flesta brukar tycka att min fråga är märklig. Klart de tar hand om sin hund! Men kunde hundar tala tror jag de flesta skulle utbrista: ”Va, påstår människan att hon tar hand om mig! Hon som hela tiden går i tankaroch inte reagerar på lukter, inget hör, inget ser. Det är jag som ständigt varnar henne för allt möjligt.” 
Med det i bakhuvudet, blev jag full i fniss härom dagen på skogspromenanden. För det mesta befinner sig Bruno framför mig på stigen när vi får möten. När han upptäcker något brukar han stanna med hög svansföring och "peka" mot mötet och vänta in mig. Den här morgonen befinner han sig ca 30 meter ut i skogen när jag upptäcker att någon kommer på stigen. I samma stund får jag två uppfodrande skall av Bruno. Inget våldsamt skällande, inget utspel. Två skall. De riktas inte mot personen jag möter, utan mot mig. Där fick jag! Tydligen anser även Bruno att jag behöver hans assistans. 
Fortsättning på detta kommer inom kort.