Fram till slutet av 1880 talet hade vi alltså inte raser så som det ser ut idag utan olika typer av jakthundar, vallhundar osv. Hur de agerade, hur de såg ut handlade bara om det arbete de var avlade till att utföra. Utseendet hade inget med skönhet att göra utan handlade enbart om funktion. En duglig hund kunde inbringa en påtaglig inkomst till sin ägare. En oduglig hund sågs som en belastning. Hund enbart till sällskap var en lyx endast välbärgade hushåll kunde hålla sig med. Vanligt folk hade inte den ekonomin. Mat kunde bara erbjudas den som själv kunde bidra till hushållskassan.

Detta påverkade förstås också vilket pris en valp kunde betinga. En duktig jakthund lovade mycket mat på bordet, en pålitlig vallhund kunde både förkorta och förenkla arbetsdagen för sin ägare. En valp kunde alltså ses som en investering och det försvarade även priset för den. Ur det här perspektivet är det inte svårt att förstå varför blandraser sågs på med omilda ögon. Det gick inte att förvänta sig att en blandrasvalp skulle kunna bli duktig på något.

Vid 1900-talets början betydde ”blandrasvalp” en hund utan framtida arbetsuppgift. En överflödig hund. En renrasig hund stod däremot för kvalitet och funktionsduglighet. Idag står vi inte på samma fläck. Nuförtiden köper de allra flesta en ren sällskapshund. De flesta raser har också förlorat sitt arbete. Renrasig betyder idag att vi vet hur hunden kommer att se ut som vuxen, mindre om hur den faktiskt kommer agera eller fungera. Men det är inte funktionsbortfallet som är det stora problemet för våra rasrena hundar. Återkommer i morgon med del 3.

Den 21 okt kör jag det första avsnittet i min nya webbkurs. Ämnet är hundars kroppsspråk. Tror du att hundar framför allt förmedlar sig genom svansvift? I så fall har du här chansen att upptäcka en helt ny värld i relation till din hund. Läs mer om kursen genom att klicka på knappen kurser i menyraden!