För en tid sedan (5 april, på den här sidan. 6 april på Facebook) skrev jag en text där jag mycket förenklat delade in våra hundar i tre kategorier. I den första gruppen hamnade de lugna och tämligen ”självuppfostrade” hundarna. I den andra de energiska hundarna som roas av det mesta och i den tredje hamnade hundar som bara har ett eller två men mycket starka intressen. Det tog inte lång stund innan jag fick frågan: I vilken grupp av dessa tre skulle i så fall  polarhundar hamna? Nu tänker jag ge svaret på den frågan genom att utveckla mitt resonemang.

Hela resonemanget med tre kategorier handlar om hur svårt/lätt det är att kalla in hunden. Det handlar inte om hunden som går och strosar på ett stort tomt gärde. Utan om möjligheten att kalla in hunden när den är fullt sysselsatt med det den älskar att göra. 

Har man en drever (vilket i mina ögon är en typisk kategori-tre-hund) är chanserna små. Det kvittar antagligen om man viftar med boll, oxfile eller rent av sig själv. Den drivande jakthunden bestämmer oftast själv när det är dags att avbryta jakten och vända tillbaka till sin människa. Det här är förklaringen till att de flesta hundar i denna kategori går kopplade utom när det är tänkt att de ska jaga.

Med hundar ur kategori två blir det lättare för människans att konkurrera. För den här gruppen av hundar är det mesta som rör på sig intressant. Men de är också avlade till att vara mycket lekfulla. Därför är det inte så svårt att ge bollen samma värde som en diamant har för en människa i högklackat. Med (”lite träning”) går det ofta att säga  säga till den här typen av hund: ”Strunt i det där, kolla vart jag kastar bollen istället!” Samarbetsvillig eller lättfintad, det är kanske frågan men detta gör att det ofta går att låta kategori-2-hundar gå lösa.

Hundar i den första gruppen tycker sällan att bollar och andra leksaker har så mycket värde. Att vända ut och in på sig själv för en sketen boll brukar inte vara deras grej. Visst kan de ställa upp och leka en stund men hemma, inte på promenaden. Godis brukar vara gott, för vissa riktigt gott. Men om det på promenaden kan konkurrera med dofter (som andra hundar lämnat) är mer tveksamt. Om hundar i kategori ett är helt lätta att kalla in? Den frågan går det alltså att vända och vrida på. Fördelen är, att när de ägnar sig åt sin favoritsysselsättning (luktar) då står de för det mesta stilla. Därför brukar man ofta se hundar ur kategori 1 gå lösa. 

Nu tror jag du förstår i vilken kategori polarhundar hamnar, i kategori 3, bland hundar som har ett eller två intressen. Den typiska polarhundar brukar vara intresserade av jakt och drag. Och om människan i den stunden ropar tjoho eller nej nej, tja, brukar inte nämnvärt påverka polarhunden.
Finns det hundar som glider mellan kategorierna? Självfallet är det så. En typisk etta, tvåa eller trea är nog inte det vanligaste utan snarare att hunden rör sig mellan kategori ett eller två eller ett och tre, osv beroende på situation.

Går det att motivera hunden med något mer än mat eller lek? Den frågan tar jag upp i nästa text.

Ha nu först en riktigt trevlig påsk!