Det händer att jag bläddrar runt på olika sidor och läser inlägg om allt mellan himmel och jord - i hundväg. Oftast finns det inte så mycket att tycka om själva inlägget men svaren, wow, där går det att hitta det mesta. Enligt somliga är det enda raka att gå tillväga enligt A och enligt andra är det enda raka att göra precis motsatsen. Att tänka i termer av rätt och fel är populärt och det går att misstänka att många argumenterar utifrån hur den egna hunden fungerar. Kruxet är bara att hundar inte fungerar likadant. Det den ena hunden brinner för, är för den andra helt likgiltig. Det som skrämmer den ena hunden på flykten kan faktiskt vara en spännande utmaning för en annan. Hundar skiljer sig åt långt mycket mer än vad vi människor gör. Vi har mycket mer snarlikt tyck o tänk, oavsett om vi är födda och uppvuxna i Kina eller Sverige. Anledningen till att hundar har så olika tänk och att vi människor fungerar mer på samma sätt, beror förstås på att hundar är avlade till olika yrken. Somliga till att älska jakt på fågel, andra struntar högaktningsfullt i fåglar men kan bara inte motstå en guppande rådjursrumpa. Nästa begriper sig inte på jakt överhuvudtaget men har en jäkla koll på allt och alla som närmar sig huset, osv.

Om man drar ut det till sin spets skulle jag vilja påstå att hundar går att placeras i tre kategorier. Först har vi de ”självuppfostrade” hundarna. Det är hundar som i sig själva inte har så mycket driv och energi. De orkar inte riktigt lägga ner så mycket kraft som krävs för att jaga efter katter, harar och annat vilt. Godis är gott absolut, men om människan ska krångla till det så in i baljan för att man ska kunna nå godbiten, då får det nog vara. Middag serveras ju faktiskt också ikväll. Det här är lätthanterliga och behagliga hundar, fast svårmotiverade. Det finns ju inget som den här typen av hund är riktigt angelägen om och därför orkar de sällan engagera sig nån längre stund, i vad det än må vara.

Kategori två är raka motsatsen till den första hundtypen. Här är det mesta skitkul. Det är kul att jaga efter bollar och pinnar, kul att jaga vilt, kul med andra hundar (både att leka som att skrämma dem) kul med folk men även här kan det vara ungefär lika festligt att umgås som att skrämmas. Den här typen av hund är lätt att utveckla eftersom de är så lättbelönade. De tappar visserligen bort sig i både det ena och andra men eftersom bollen brukar ha ett stort värde går det för det mesta att säga: ”Strunt i det där, titta, jag har en boll!”

Kategori tre är den svåra sorten. Här hamnar hundar som har en eller två intressen här i livet. Det svåra är att människan och det vi kan göra, ytterst sällan är något av dessa två intressen. För en drever brukar hare och rådjur vara helt fantastiskt roligt. För vissa terriers kan råtta och allt som påminner om en råtta vara det enda som verkligen betyder något. Att en människa står en bit bort och viftar med oxfilé, är i den stunden helt ointressant.

Visst är det så att sällskapshundar och dvärghundar oftare hamnar i kategori 1, brukshundar oftare hamnar i kategori två och jakthundar i den sista. Men hundar är fortfarande individer och därför händer det både nu och då att en hund blir klart annorlunda än vad man i förstone skulle kunna tro. Som på bilden, en rädd boxer. Men framförallt går det inte att säga att hundar ska tränas eller bemötas på ett eller annat vis. Sådana påståenden visar snarare på hur lite erfarenhet som finns bakom uttalandet. Det finns faktiskt väldigt lite ”rätt och fel” i hundvärlden, eftersom hundar fungerar på så väldigt olika sätt.

Ha en trevlig helg allihop!