Hur ofta hör man inte de orden när man går en kurs och hur ofta har man inte sagt dem i jobbet som instruktör? Varför är det så svårt för oss att komma ihåg att säga bra till hunden? Jag tror svaret kan bottna i vår vilja att vara snäll och vänlig mot hunden. Ber jag en människa att sätta sig ned kommer jag inte säga ”Bra” när människan väl sätter sig, det vore att idiotförklara den andre. Ber jag en människa att sänka rösten, säger jag heller inte ”Bra” när hon drar ned på ljudvolymen. Återigen vore det att påtala det självklara och riskerar därför att uppfattas som ironi av den andra. Därför tror jag att vår tendens att glömma bort berömmet kan handla om välvilja. Att vi (omedvetet) utgår från att hunden fungera som vi och därför inte berömmer den. För oss är det ju självklart att sitt betyder just sitt. Att tyst betyder att hunden ska sluta skälla. Men för hunden är det sällan så självklart. De flesta hundar gör snarare en chansning. De testar med att sätta sig, prövar med att tystna. Bekräftar vi då hunden genom att säga ett litet “bra”, skingrar vi genast det där lilla unset av osäkerhet. “Bra, du chansade rätt!” Med den här förklaringen tycker jag att ”mina” hundägare får lättare att komma ihåg, att säga ”bra”.