När jag var sju år bestämde jag mig för att bli konstnär och den tanken behöll jag tills jag blev ungefär 19. Nu långt senare har jag frågat mig själv var den övertygelsen kom från. Vad vet sjuåringar om olika yrken? Fast min moster var silversmed och mormor målade på porslin. Mamma hade som liten fått höra att hon inga konstnärliga talanger hade. Så antagligen var det hon som drev på mina konstnärsdrömmar. Det har jag förstått först helt nyligen. (!)
Som 19 åring for jag ned till Frankrike, det ska ju alla blivande konstnärer göra. Men stämningen på konstskolan var uppgiven. “Det går inte att livnära sig på ett konstnärsskap”. Det var väl det enda jag fick med mig från den skolan. För att dryga ut min skrala ekonomi det året jobbade jag extra, hos en riktig hundmänniska. Hon drev ett hundpensionat, födde upp tervurens och schäfrar och utbildade dem till väktarhundar och så hjälpte hon hundägare som hade problem. Kunde hon, kunde jag! Hem for jag och berättade för mina föräldrar att på konst gick det inte att livnära sig däremot som hundtränare. Detta var 1980. Nu längtar jag tillbaka till mina ursprungliga drömmar. Kanske går det till och med att förena dem!?

fullsizeoutput_55b.jpeg