Varför har de så mycket temperament?

Del 2 av 4.
Tänker man på deras uppgift som råttjägare blir det begripligt. Pinnar en råtta över golvet går det inte an för terriern att fundera på om den ska jaga efter eller inte. Det hinner faktiskt inte tänka något alls om den ska ha en chans att jaga ifatt en kvick råtta. Därför frågar inte terriern sin människa eller någon annan om råd utan reagerar i det närmaste reflexartat och far efter råttan. Det här märks ofta av ännu idag. Fladdrar ett löv iväg, springer ngt råttliknande förbi, är det många terriers som för sekunden fullständigt ”tappar höseln”. Vaknar till igen gör de först när det som rörde sig stannat upp (på ett eller annat sätt).
Nu är det ju inte så att råttan drog det kortaste strået alltid. Många är de råttor som hunnit försvinna in i något hål. Det är då hundtypens avknapp kommer fram. Att stå kvar vid hålet och klaga på råttan som försvunnit tjänar inget till. Det vet varenda råtthund och därför kan den lika gärna varva ned och slumra till igen lika tvärt som den nyss accelererade upp till 100. Grythunden. Terrier används eller användes alltså inte bara för att hålla efter råttor utan lika ofta som grythund. Gryt som för det mesta befolkas av räv eller grävling. Det vill säga djur som är flera gånger större och tyngre än en liten terrier och dessutom är rätt duktiga på att försvara sig. Därför blir inte terriern paff och överväldigad inför en betydligt större motståndare. Istället för att backa undan lägger de in nästa växel och blir än mer upphetsad och så ”rasande” att räven/grävlingen finner det för vettigast att fly sin bostad.