Del 3. Adopted dogs

Med mitt förra inlägg klev jag visst på en öm tå när jag sa att hundar inte förstår att de blivit räddade av någon och därmed inte heller kommer visa tacksamhet. På det inlägget fick jag två arga svar, båda med ordalydelsen: det dummaste inlägg de någon sin läst. (Varför blir det så stora ord när man motsäger sig något på nätet?) Men visst jag formulerade mig kanske väl spetsigt och därmed klumpigt. Samtidigt förtar det inte faktumet att känslorna till omhändertagna hundar ibland är skeva. Tänk bara på vad det heter på engelska, att man resques a dog. Räddar alltså. 
Det är inte så att jag främmande för att ta mig an en vuxen hund. Jag har gjort det två gånger och båda mina döttrar har gjort detsamma och det har fungerat bra alla gångerna. Men när hundägare kommer till min praktik förklarar de alltid för mig (senast i mening tre) att hunden inte bott hos familjen sen den var valp. Samtliga hundägare jag mött i den situationen ”vet” att hunden råkat illa ut i det föregående hemmet och ofta tror de också att det är förklaringen till de svårigheter man har nu. Är hunden dessutom hemtagen från något fjärran land är hundägaren inte sällan snopen över att hunden inte är gladare och mer följsam - nu när den fått det så bra. Men observera att jag nu pratar om de hundägare jag kommer i kontakt med genom mitt jobb. Det finns förstås hur många exempel som helst på vuxna hundar som boat in sig i sin nya familj utan några som helst svårigheter.