Ibland vänder livet blad väldigt fort

För två veckor sedan noterade jag att Bruno ibland under promenaden markerade något. Inte hälta men kanske gick han något orent av och till. Jag tänkte att han kanske stukat en tå. Några dagar senare tar han sats för att komme upp för en slänt i blötsnön. Jag ser när det sker. Det är möjligt att han halkar på en rot, att tassen vrids. Men det är på intet sätt ett trauma som får korsband och muskelfäste att gå tvärt av. 

Röntegnplåtarna skickas vidare till Strömsholm för en ”second opinion”. Dagarna går och själv studsar jag mellan hopp och förtvivlan. Efter en vecka kommer svaret. Det är inte bara korsband och muskelfäste som är av, han har även artros i knät men Strömsholm gör ändå tummen upp och säger att det går att operera. Fast operationstid kan han få tidigast om någon månad. Därefter kommer han vara konvalescent i ca 6 månader. Helt återställd kommer han aldrig bli. Jaga efter pinnar och andra snabba ruscher är för alltid no, no. Veterinären påtalar också att när korsband går av så här utan påtaglig anledning är risken stor att även det andra benet är försvagat. Skulle det ”friska” benet klara av flera månader med dubblerad belastning? 

Ofta har jag fått höra att Bruno är så muskulös. Men det är inte min förtjänst, det är han själv som aldrig kan göra något lugnt utan alltid måste satsa allt han har i alla lägen. Med framtidsutsikten att alltid tvinga honom gå kopplad (han som hittills gått okopplad till 95%) alltid neka honom från att göra det han är skapt till och älskar att göra; springa fort, hoppa högt, kunde jag inte göra annat än låta honom somna in i går kväll. Han har varit min bästa kompis i nästan sju år, han ska inte behöva leva vidare som krympling därför att jag bävar inför ensamheten utan honom.