Är hundraser ett kulturarv?
Del 1.
Det hävdas ofta att våra hundraser skulle vara ett kulturarv. Men historien för våra hundraser sträcker sig inte så värst långt tillbaka i historien. Vill man komma långt tillbaka i historien ska man istället titta på de olika hundtyperna.
Exempel 1: Världen över finns det råttor som äter vår mat och sprider sjukdomar. Världen över har det därför funnits ett behov av en kvick liten hund som kan hjälpa oss att hålla efter råttbeståndet. Fast det låter inte så bra med råtthundar så hundar med den här arbetsuppgiften kallas för det mesta för terrier, från latin terra, dvs. den som går ned i jorden.
Exempel 2: Genom århundradena har det i Europa funnits uppodlade fält och åkrar. En miljö i vilken hönsfågel trivs väldigt bra. Med andra ord har det över hela Europa funnits behov av långbenta hundar som snabbt kan ta sig fram över stora ytor, upptäcka fågel, markera den genom att stå och peka, för att sen på signal trycka upp fågeln i luften så skytten får chans att skjuta. I tyskland har hunden fått namnet, “den som står”: Vorsteh. I England “den som pekar”: pointer. I Danmark kallas hunden kort och gott för Hönsehund.
Vorsteh
Pointer
Braque Germaine
Gammal dansk hönsehund
Mer lättbegripligt blir det om man googlar sig fram på franska. Där heter hundtypen Braque. Beroende på vilken trakt just denna Braque kommer från läggs en regionen till i namnet. Därmed kan det bli Braque de Pyrenee, Braque de Gascogne. Det vi kallar för Vorsteh kallar fransmännen för Braque Allemande. Den första bilden i den här texten föreställer en Braque Francais. Bildtexten nämner inte vilken region individen kommer från.
Innan vi fick hundraser hade vi alltså en typ av hund för att vakta gården, en annan typ av hund för att passa fåren, för jakt och då förstås en som passade för just den jakt som bedrevs. Det fanns förstås uppfödare även för flera hundra år sedan. Duktiga hundmänniskor som förstod att avla på rätt hundindivider för att komma närmare det som ansågs vara den ultimata hunden för ett visst ändamål. Men det fanns inga gränser. Ville man ha en hund med bättre näsa såg man till att hitta det till nästa parning. Behövde man hundar som höll sig närmare eller längre bort från skytten såg man till att avla in det draget genom att välja en hund som hade just det naturligt i sig. Därmed kunde förstås utseendet förändras något. Men det var inte utseendet som fick hunden att inbringa stor jaktlycka eller skrämma bort inkräktare. Det som räknades var hur väl hunden arbetade.
Våra hundraser baseras alltså på det behov människan haft av vakthund, jakthund osv. Stamböckerna slöts i slutet av 1800-talet, vilket innebar att olika raser fick en nedskriven standard. Detta hände i precis samma veva som nationalromantiken blomstrade och därmed kunde varje land hävda att de hade just sin hund för ett visst ändamål. Det blev enklare för oss lekmän att förstå vad den ena eller andra hunden var för något men om det gynnat utvecklingen av våra hundar i stort går att diskutera.
Fortsättning följer.