Varför blir hunden ännu argare när jag säger nej?

Det här är en fortsättning till texten: Psst och pjutt.
Föreställ dig att jag står och muttrar över något som en person framför mig står och pysslar med. En bit bakom mig befinner sig en annan person som muttrar ungefär så där som jag gör. Jag hör inte riktigt vad personen bakom mig säger (vilket är: Men Mea, nu får du väl ändå sluta tjura!) och därför antar jag, baserat på personens tonfall, att vi muttrar om samma sak. Hade personen där bakom mig istället sagt: ”Mea, vill du ha en glass?” då hade jag på tonfallet genast förstått att vi pratade om olika saker.
Hundar förstår som bekant inte svenska - även om de förstår en radda ord. Vårt tonfall är de däremot superduktiga på att uppfatta. Därför är det inte så listigt att gå in i samma känsla som hunden har och be den att sluta ha den känslan. Hunden kommer förstås uppfatta det som att du muttrar med den och därför accelerera i sin negativa känsla. Smartare är att gå in med ett helt annat budskap, till exempel säga ett positivt Psst (med betydelsen ”vill du ha en godis?”). När jag presenterar det här får jag ofta kommentaren: “Men då belönar jag väl hundens morrande?” Här tror jag det viktiga är att fråga sig hur man snabbast möjligt bryter hundens negativa tankegång och får den att fokusera på en själv istället för det där andra. 

På kursen ”Hundmöten utan tjafs” den 19-20 okt. pratar jag om psst och pjutt (som dock bara är ett av flera) verktyg som får hunden att sluta leva rövare när ni möter andra hundar.