Ibland blir jag lycklig av mitt jobb!

Nu senast var det när en familj dök up med en hund vars liv hängde på en mycket skör tråd. (Jag tror till och med de hade beställt tid hos veterinären.) Problemet var att hunden grinade upp sig och hotade samtliga familjemedlemmar av och till. Det var dessutom inte bara hot, samtliga i familjen hade vid det här laget blivit bitna och nu senast hade hunden bitit matte så illa att hennes hand var ihopsydd och bandagerad.

Hunden surade inte ständigt, för det mesta var denne ettårige man, hur go som helst. Men fick han tag i ett ben, hittade han något ätbart under promenaden (retrievers hittar mat överallt) då förvandlades han genast till ett ”grönt monster”. Familjen hade varit till uppfödaren, till andra hundtränare men de hade alla dömt ut hunden som farlig. 

Det första jag får se av hunden är en glad, studsande och ivrig varelse. Husse håller honom i ett kort koppel men hunden är så stark att mannen vacklar flera gånger. Det tar mig ca 5 min att se att familjen inte kan kommunicera med sin hund. De kan inte med ord förmedla vad de vill eller inte vill att hunden ska göra. Och finns inte ord, ett språk, hänvisas vi till mer handgripliga metoder som att hålla fast hunden eller åtminstone i kopplet.

Vi träffas vid fyra tillfällen och det familjen får lära sig är att etablera ett språk. Vid det sista mötet (då jag blev lycklig) kommer de in med en hund som är lika glad och förväntansfull som alltid men nu när han förstår deras ord hänger kopplet slakt och han gör som de ber honom. Med viss stolthet (berättigad) berättar de att hunden hittat ätbart på flera promenader men släppt det när de bett honom att göra så, utan att några otrevligheter uppstått. De konstaterade att förtroendet mellan dem är återställt nu när de kan “prata” med varandra och lagt det primitiva dragandet i kopplet bakom sig.

Kom ihåg att du inte behöver uppfinna hjulet själv! Enskild träning ges tis, ons och torsdagar, läs mer om hur det går till på: memeamohlin.com