Det vanligaste av missförstånd

Människan sitter bekvämt tillbakalutad i sin fåtölj när en liten kvick valp kommer förbi och snabb som blixten stjäl mackan. Icke, tänker människan och ropar “nej” och far sen upp och iväg efter valpen. Nu tar en i valpens ögon riktigt rolig lek vid: stor klumpig människa jagar liten kvick valp, samtidigt som hen om och om igen ropar nej. Det händer att valpen förlorar den här jakten men ska vi vara ärliga med oss själva vinner den minst lika ofta.

Det märkliga är att fast vi människor inser att vi ofta förlorar, så tror vi ändå att valpen ska förstå att det är lönlöst att springa ifrån oss. Vi tror också att den på det här viset ska lära sig att förknippa ordet nej med att stanna.

Beskrivet så här är det inte svårt att förstå varför många hundar förknippar ordet nej med att springa fort och att bli jagad. (Även vuxna hundar får ofta något glittrande i ögonen bara de hör det där magiska ordet: “nej”. ) Det här är en supervanlig tankevurpa bland oss hundägare. I de flesta andra sammanhang är det självklart för oss att vi ska säga ordet precis som hunden gör önskad handling för att den ska förknippa sin egen handling med ordet. Det är nästan bara vid ordet nej som vi tror att hunden ska lista ut att det vi önskar, är att den ska göra motsatsen till det den faktiskt gör.