Vara snäll mot sin hund

Här kommer en liten reflektion, så här på söndagkvällen.

Min uppfattning är att de allra flesta människor vill vara snälla mot sina hundar. Vad man lägger in i ordet snäll varierar däremot mycket från person till person.

Själv känner jag mig snäll när jag kan ge min hund frihet och kan låta den få röra sig fritt utan ett begränsande koppel. Ska jag vara helt ärligt är det inte bara hunden jag är snäll mot då. Sent om sider har jag förstått att jag behöver den där friheten lika mycket själv. Jag blir fnoskig av att gå tre meter och sen stanna, gå tre meter till och sen stanna för allt detta nosande. Men att neka hunden att nosa under promenaderna känns inte som en option heller. (Förutsatt att jag inte kan låta den springa lös och nosa som den vill, iallafall bitvis under promenaden.)

En av mina hundar var så gott som alltid okopplad. Det gick så långt att han såg helt miserabel ut om han tvingades gå kopplad. Han tyckte så synd om sig själv! Eller så hade han kanske kommit på att det uttrycket fick mig att släppa honom lös. De flesta av mina hundar har gått rätt mycket i koppel under “tonårstiden”, då när övermodet och självsäkerheten är lite väl uppblåst. När de väl fyllt två, börjat närma sig tre år har de flesta landat och blivit lite mer ödmjuka ungefär så där som vi människor också blir lite mer ödmjuka när vi närmar oss trettio och börjat inse att vi trots allt kanske inte är oövervinnliga.

Alla delar inte min uppfattning. Somliga tycker priset är för högt för hundens del. Okopplad förutsätter ju att hunden lyder när man ropar. Att hunden accepterar att min vilja går före dess egen. Det är nog så att myntet alltid har en fram och en baksida och kanske uppfattar vi även mynten på olika sätt också.