Kom.... men kom nu rå!

Känslan av skam är ungefär som att skaka en hundfilt. Hur man än vänder och vrider på sig så yr det mesta av hundhåren tillbaka på en själv. Den här gången var det valpen (eller kanske snarare unghunden) som varit så duktig på att komma på inkallning men plötsligt slutade med det. Helt utan förvarning, en dag så hör den inte längre att man ropar på den. Istället störtar den iväg mot en annan människa och dennes hund.  Den andra hundägaren skriker: "kalla in din hund" och rösten blir allt mer panikslagen ju närmare unghunden kommer. Kruxet är bara att det inte går. Unghunden kunde inte bry sig mindre om ens rop. Till slut börjar människan där borta att fäkta och skrika och bete sig helt tossigt. Unghunden blir bara mer nyfiken. Man vill skrika ”sluta, stå still!” Men vilken rätt har jag att be den andra att lugna sig? Frustration, ilska, skam. Det går runt, runt, känslorna skiftar blixtsnabbt plats med varandra. Desperat söker man efter något/någon att skylla på. Varför beter sig människan så hysteriskt? Varför kan hen inte bara stå still? Fast man förstår ju att den andra är rädd. Men vore hen bara lite mindre hysterisk hade det kanske gått att kalla in den egna hunddjä-eln. Ännu mer frustration, ilska, skam.
Känns situationen igen? Antagligen har de flesta hundägare hamnat där någon gång under hundens uppväxt. När hunden är i den berömda "slyngelåldern" kräver den en del av sin ägare. Men det gäller att inte fastna där! Att inte av misstag låta hunden få alltför många vinster med dumt agerande. (Allt hunden vinner på tenderar den att upprepa!) Utan att veta hur man möter sin hund och lär den att komma när man ropar även om något annat lockar. Precis det som vi ägnar oss åt på kursen; Kom Fido! den 29-30 sep i Åkersberga. Läs mer om kursen här.