Vill hon trots allt?

Helt ärligt är jag fascinerad över att ageranden, könsroller, är så precis desamma oavsett om vi har två eller fyra ben.

En gång i tiden levde jag med en två tikar, Emma och Mimla. Mimla var det synd om. Hon var en sån där dofta-gott-tik. Hanhundar upplevde att hon luktade löp året runt, oavsett var hon befann sig i löpcykeln. Dessutom var Mimla inte så självsäker. Det hände att hon gjorde världens utfall och sen stod där stel som en pinne med en stor tuss av hannes päls i munnen utan att hannen alls förstod budskapet. Emma hade inte samma problem. Dels luktade hon inte lika förföriskt och sen hade hon det där — pondus. Det räckte med att hon lyfte en aning på läppen för att hannen  genast skulle ge upp tanken på att uppvakta henne och - istället återvända till Mimla.  

Men Mimla gjorde även en miss och det är framförallt den jag tänker på när jag skriver det här. Som den sociala retriever hon var, ville hon inte skapa osämja utan vara sams med alla. Så de gånger hannen verkade förstå budskapet och faktiskt slutade upp att flirta med henne kunde hon gå fram och ge honom en slick i mungipan. För mig som utomstående såg det ut som om hon sa något i stil med: Vi behöver inte vara osams, respektera bara att jag inte löper. Inte helt  väsenskilt från en ung kvinna som leende eller kanske rent av nervöst fnittrande säger åt en man att sluta göra närmanden. Hon vill heller inte stöta sig med mannen men ändå inte ha sex.
Jag skriver det här för jag fick nyligen frågan:
”Min tik fräser och spottar åt hannen men sen går hon ändå fram och slickar honom i mungipan. Vill hon trots allt? 

17-18/8 håller jag en spårkurs. Låt din hund få använda sin näsa och upptäck själv vilken enorm kapacitet din hund har! Mer info här: memeamohlin.com/kurser