Dubbla signaler

För många år sedan låg jag på mattan och gosade med en tioveckors valp. Ganska snabbt blir det fel. Valpen är glad och uppspelt över att jag ligger ned på golvet och i sin iver att få ut maximalt av stunden krafsar hon mig  tvärs över ansiktet. Det gör ont. Riktigt ont och det får mig att skrika till. Valpen reagerar genast och kryper ihop och blir påtagligt låg. Fast jag menade ju inte att skälla på valpen. Det var en spontan reaktion inför smärtan och inte mer än så. Så jag gullar med valpen och ser till att hon blir på bra humör igen. Det lyckas - alldeles utmärkt. Men så fort hon når jämvikt blir hon lika uppspelt igen varpå hon återigen drar med klorna tvärs över mitt ansikte. Nytt överraskat skrik från min sida. Återigen blir valpen väldigt låg och återigen muntrar jag upp henne. Vilket lyckas och sen kloar hon mig över ansiktet en tredje gång. Jag blir inte förvånad och skriker därför inte till men reser mig upp och överger situationen.

En tid senare hamnar tiken i en snarlik situation med den vuxne bordercolliehanen. De ligger båda på rygg och nojsar, fäktar tänder med varandra. (Älskar när hundar leker på det sättet.) De är båda lugna. Det hörs inte mer än ett stilla klapper från deras tänder och så diverse fnysningar. Men så vill tiken mer och reser sig upp. Halvklantig som hon är lyckas hon få in en tass i hannens mun precis om hon häver sig upp. Border collien reagerar ungefär som jag med ett missbelåtet högt ljud. Han hugger inte efter henne, det behövs inte hon viker genast ner sig inför hans skrik och kryper ihop till en liten boll med öronen långt tillbakadragna och svansen försiktigt viftande mellan haserna. 

Så här långt upplever jag att border collien och jag agerade på mycket snarlikt sätt. Men här tar det slut. Hannen gör nämligen inga som helst försök att få tikvalpen på bra humör igen. Istället går han och lägger sig en bit bort. Och bara hon tittar åt hans håll rycker det i överläppen på honom. Det går kanske att säga att han inte vilseledde henne genom att ge henne fler försök. Eller att han inte suddade ut det missnöjda budskapet utan stod fast vid det genom att överge henne. Kanske var det där tiken missförstod mig? Som de sociala varelser vi människor är vill vi ju att alla ska vara glada hela tiden. Mina försök att få tiken i balans missuppfattades kanske av henne som att jag ångrade min reaktion och försökte blidka henne? 

Apropå valpar, den 3 sep startar jag en kurs för valpar av brukshundstyp. Det vill säga livliga, temperamentsfulla, ofta högljudda och viljestarka småttingar. Med bara en typ av valpar på kursen blir det lättare att koncentrera sig på just det som är viktigt för dessa små juveler: memeamohlin.com/kurser