För vem är konflikten jobbigast?

Vi kan börja med att konstatera att konflikter är urjobbiga! Att själv vara den som startar konflikten gör den näppeligen mindre jobbig, tvärsom. För att lägga ytterligare lök på laxen, konflikten gäller dig och ditt barn eller hund. Hua!
Tyvärr föds varken barn eller hundar i “färdigt skick”. Gott uppförande måste vi lära dem och det inkluderar en del konflikter. Men eftersom sådana är så kanonjobbiga har vi ofta bråttom att gå vidare och få återgå till trevnad och harmoni.

Nyligen såg jag två olika händelser men där skeendet i stort var detsamma. Det första är grannarna. Modern har just upptäckt att tonårsdottern stulit pengar ur hennes plånbok. Först säger modern ifrån men med ett något frågande tonfall. Dottern tittar inte ens upp. Modern hinner tänka ett varv till och inser att det verkligen är så, dottern har tagit pengar. Så hon upprepar budskapet, fast nu med hög röst. Häftigt reser sig dotter upp och svarar:
-”Jag hör dig! Du behöver inte skrika åt mig! 

Modern överraskas av dotterns utspel och kanske har dotter rätt i att hon tog i väl mycket och svarar därför:

-”Förlåt att jag skrek men hur…?”

-”Jämnt ska du skrika och gapa åt mig…..” 

På en tiondels sekund har dottern lyckats svänga hela situationen. Nu är det inte längre dotter som står på de anklagades bänk. I ett nafs är grundorsaken till konflikten, pengastölden helt borttappad och istället är det dottern som anklagar modern för bruket av hög röst.

(Det är märkligt hur lätt det är att se vad som sker när man sitter bredvid. Är man själv involverad fattar man oftast ingenting.) Kan hundar agerar på samma sätt som tonårsdöttrar? 

Litet inhopp: 17-18/8 ger jag en spårkurs. Läs mer om den: memeamohlin.com/kurser

Nu är det hundägaren som försöker kommunicerar med sin hund istället för att bara dra i kopplet. (Människan vill nå en så god kontakt med sin hund att hon även kan ha den lös och då finns ju som bekant inget koppel att dra i.) Det finns en frestelse som kvinnan inte vill att hunden ska gå fram till. När matte tar kontakt och ber hunden att följa med förbi tittar hunden sekundsnabbt upp men bestämmer sig sen för att gå vidare fram till korvbiten. Hallå! Säger nu hundägaren och tar ett hastigt steg mot hunden varpå hon även stampar till i marken. Agerandet får hunden att vakna till, att reagera. Nöjd över hundens reaktion kallar kvinnan hunden till sig med glad och vänlig röst. Nope, hunden tänker inte komma. Det kvittar sedan hur mycket människan lockar och pockar hunden tänker inte följa med. Den har inte nämnvärt låg kroppshållning. Den ser inte rädd ut, snarare sur.

Fast vänta nu, hur reagerar man själv när man blir tillsagd? Blir inte vi också  förnärmade först och försöker hitta sju tusen ursäkter till vårt försvar? Därefter går vi en tid och grubblar och inser kanske efter en stund att (helvete) den andra har faktiskt rätt. Kanske måste vi acceptera att det gör ont för de allra flesta att bli tillrättavisade. Klarar vi själva av att genast förhålla oss till nya förslag, genast bli glada och vänliga på nytt? Kanske ska vi inte ha så brått att genast bli sams igen. Kanske behöver den andra få bli lämnad ifred en stund och ges utrymme att landa. Risken finns att vi suddar till budskapet när vi har för bråttom att bli sams igen, varpå den andre uppfattar det som att vi ber om ursäkt för att vi sa ifrån. På det viset lär konflikterna inte bli färre med tiden. 

Titta gärna in på höstens kursprogram: memeamohlin.com/kurser