Det här med tjat är väl märkligt!
De flesta av oss (om vi lägger handen på hjärtat) tjatar emellanåt. Det handlar kanske om att hunden drar i kopplet, att den skäller vid fel tillfälle eller vad det nu kan vara. Och vad gör vi då? Jo, ”det där”. Vi säger eller gör återigen ”det där”. Men om ”det där” fungerade, varför behöver man då göra det ännu en gång? Borde inte vetskapen om att vi tjatar vara nog som bevis för att vi ska begripa att det inte är effektivt? Hade det haft den effekt man önskade skulle man ju inte behöva göra “det där” så snart igen.
Så varför tjatar vi? Varför säger vi, gör vi, om och om igen något som vi vet att vi antagligen måste upprepa alldeles strax? En anledningen till att vi tjatar kan bottna i att vi själva TYCKER att det borde ha effekt. Gjorde någon så mot oss, skulle vi absolut bry oss. Lite märkligt egentligen kanske, innerst inne vet vi ju att det inte är intressant hur vi själva upplever något, det är mottagaren det ska göra intryck på.
En hundägare sa nyligen: Nån gång måste ju hundskrället begripa att hon aldrig når fram men att jag blir vansinnig varenda gång hon kastar sig i kopplet efter en ekorre.
Andra gånger är det kanske inte metoden i sig som är felet. Det vi tjatar om skulle kanske fungera - om det gjordes vid ett annat tillfälle.
En familj jag mötte hade två hundar, en mindre och en större. Den lilla hunden blev väldigt upprörd över förbipasserande. Den såg redan inne i hallen när någon var på väg förbi huset och började då genast skälla och störtade sen ut i trädgården. Hundens skällande fick alla i familjen att rusa dit i syfte att tysta hunden. Det lyckades, de fick alltid tyst på hunden men nästa gång någon gick förbi huset var det samma visa igen. Fast obegripligt var inte deras agerande för den andra hunden - den som inte blev upprörd och därför inte tappade huvudet i upphetsning - den kunde tågordningen precis och dröp redan på lillhundens första skall, ner i källaren för att slippa den påföljande ordväxlingen.
En annan förklaring på vårt tjatande är vår självupptagenhet. Vi minns egna segrar men glömmer lätt bort andras. Att dra/rycka hunden tillbaka när den drar i kopplet är väl en typisk sådan. Vi minns att vi hejdade hunden men glömmer bort att hunden fem sekunder senare blev belönad för precis samma agerande, koppeldrag, när vi lät den dra sig fram till nästa doftfläck.
Vad borde vi göra istället för att tjata? Tricket heter: förekomma. Ibland är det svårt att se vad det skulle kunna vara, andra gånger är det helt uppenbart - i alla fall för en utomstående. En familj berättade nyligen att hunden alltid störtade in efter promenaden, rusade in i köket och hoppade upp på diskbänken. Hur mycket familjen än härjade på hunden gjorde han ändå så där. Men om de nu var två om hunden, varför stod inte en av dem posterad vid diskbänken redan innan hunden släpptes lös i hallen och förhindrade hundens framfart?
Skulle du också vilja få hjälp av utomstående ögon som kan se vilka rutiner du kan ändra på? Missa då inte sommarerbjudandet om 5 lektioner för priset av 4. Du hittar mer info. om mig och lektionerna genom att klicka på: memeamohlin.com