Varför söker man upp en hundägarcoach?

Varför söker man upp en hundägarcoach?


Det här är några av de frågor jag fått den senaste tiden.

Impulskontroll. Hur lär man den unga starka hunden impulskontroll? (Bristen på den varan får mattes armar att värka.) 
Rädslor. En hundägare kommer på veterinärens inrådan, för att få hjälp med sin hunds rädslor.
Valpkurs. Två kompisar med var sin valp vill gå valpkurs. (De får förstås dela på mitt timarvode.) 
Rumsrenhet. Hur får man en vuxen hund rumsren? (Nyligen omplacerad hund som visar sig ha noll koll på var den ska göra ifrån sig.)
IPO. Hur får man hunden att inte rulla på apporten? Hur får man den att backa ut från figuranten och ställa sig i fotposition hos föraren? 

Vilka frågor skulle du vilja ta upp gällande din hund?

Glöm inte berömmet!

Glöm inte berömmet!

Hur ofta hör man inte de orden när man går en kurs och hur ofta har man inte sagt dem i jobbet som instruktör? Varför är det så svårt för oss att komma ihåg att säga bra till hunden? Jag tror svaret kan bottna i vår vilja att vara snäll och vänlig mot hunden. Ber jag en människa att sätta sig ned kommer jag inte säga ”Bra” när människan väl sätter sig, det vore att idiotförklara den andre. Ber jag en människa att sänka rösten, säger jag heller inte ”Bra” när hon drar ned på ljudvolymen. Återigen vore det att påtala det självklara och riskerar därför att uppfattas som ironi av den andra. Därför tror jag att vår tendens att glömma bort berömmet kan handla om välvilja. Att vi (omedvetet) utgår från att hunden fungera som vi och därför inte berömmer den. För oss är det ju självklart att sitt betyder just sitt. Att tyst betyder att hunden ska sluta skälla. Men för hunden är det sällan så självklart. De flesta hundar gör snarare en chansning. De testar med att sätta sig, prövar med att tystna. Bekräftar vi då hunden genom att säga ett litet “bra”, skingrar vi genast det där lilla unset av osäkerhet. “Bra, du chansade rätt!” Med den här förklaringen tycker jag att ”mina” hundägare får lättare att komma ihåg, att säga ”bra”. 

Bruksläger

Bruksläger

Bruksläger 31 maj-2 juni, Åkersberga
Här får du chansen att pröva på bruksgrenarna spår och sök. Vid din sida kommer du ha en erfaren instruktör som fört upp hundar i spår, sök och skydd. 
Låter man hunden få jobba på i sitt egna element blir det så fascinerande att se hur mycket den har i sig. Du kommer bli imponerad av din hund! Om ni två är nybörjare eller har erfarenhet sen tidigare, spelar ingen roll då övningarna anpassas efter respektive ekipage.

Priset för den här kursen är 3500 kr. (För medföljande tillkommer 500 kr) Kaffe och kaka ingår men inte lunch. Vi börjar kl. 10.00 och slutar 15.00 alla tre dagarna.
Anmälan görs via vår hemsida:
http://memeamohlin.com/kurser

Varför tar man lektioner av en Hundägarcoach?

Varför tar man lektioner av en Hundägarcoach?

Träningen blir effektivare när du inte behöver dela instruktören med andra. 
Eftersom inte fler deltar kan din hund vara precis hur stökig, skällig som helst. Det stör ingen.  
Vi träffas när ditt schema tillåter.
Viktigast av allt än nog ändå att Memea har en lång karriär inom hundvärlden och stor erfarenhet av de flesta raser. Memea har även skrivit 10 hundböcker.

Blir det dyrt? Faktiskt inte, eftersom de allra flesta kommit till rätta med allt de frågade efter, på bara fyra lektioner = 3500 kr. 
memeamohlin.com, info@memea.se

Veterinären i Hälsingland

Veterinären i Hälsingland

Somliga har ju en helt fantastiska veterinär och är själva villiga att satsa på sin hund! Vad sägs om det här!?
"Vår veterinär tipsade om att du kanske kan hjälpa oss med vår hund. Vi bor i Hälsingland men har fritidshus i Roslagen så vi kan enkelt ta oss till dig i Åkersberga."
Klart de kommer få hjälp av mig sommar!

Kom Fido!

Kom Fido!

Helgkurs, 4-5 maj i Åkersberga.
Hur får man hunden att vilja komma när man ropar på den, allrahelst när den redan har något annat för sig? Fast vänta nu, handlar det bara om hundens vilja att komma? Kanske handlar det inte bara om vilja utan snarare om bristande förmåga. För oss är det enkelt att förstå att en sak händer framför oss, en annan händer bakom samtidigt som en tredje grej bara kan uppfattas med hörseln. För hundar är det där inte alls lika självklart. Som de jägare de ursprungligen är hamnar de lätt i “tunneln” där endast något/någon finns framför och allt annat slutar existera. Ur det perspektivet borde vi kanske lägga mer krut på hundens förmåga till simultankapacitet. Lära hunden att det lönar sig att ha flera sinnen igång samtidigt. Att det första som händer kanske inte är det enda eller ens det bästa. Att det lönar sig att höra upp även om man redan är upptagen med något.

Än finns det två platser kvar till kursen den 4-5 maj där vi kommer lära hunden att vara vaken för flera saker samtidigt. Det kommer bli roliga övningar att träna på, både för hund och för ägare. Mer om kursen hittar du under knappen kurser högst upp till höger på den här sidan. Där kan du även anmäla dig.

I vilken grupp hamnar då polarhunden?

I vilken grupp hamnar då polarhunden?

För en tid sedan (5 april, på den här sidan. 6 april på Facebook) skrev jag en text där jag mycket förenklat delade in våra hundar i tre kategorier. I den första gruppen hamnade de lugna och tämligen ”självuppfostrade” hundarna. I den andra de energiska hundarna som roas av det mesta och i den tredje hamnade hundar som bara har ett eller två men mycket starka intressen. Det tog inte lång stund innan jag fick frågan: I vilken grupp av dessa tre skulle i så fall  polarhundar hamna? Nu tänker jag ge svaret på den frågan genom att utveckla mitt resonemang.

Hela resonemanget med tre kategorier handlar om hur svårt/lätt det är att kalla in hunden. Det handlar inte om hunden som går och strosar på ett stort tomt gärde. Utan om möjligheten att kalla in hunden när den är fullt sysselsatt med det den älskar att göra. 

Har man en drever (vilket i mina ögon är en typisk kategori-tre-hund) är chanserna små. Det kvittar antagligen om man viftar med boll, oxfile eller rent av sig själv. Den drivande jakthunden bestämmer oftast själv när det är dags att avbryta jakten och vända tillbaka till sin människa. Det här är förklaringen till att de flesta hundar i denna kategori går kopplade utom när det är tänkt att de ska jaga.

Med hundar ur kategori två blir det lättare för människans att konkurrera. För den här gruppen av hundar är det mesta som rör på sig intressant. Men de är också avlade till att vara mycket lekfulla. Därför är det inte så svårt att ge bollen samma värde som en diamant har för en människa i högklackat. Med (”lite träning”) går det ofta att säga  säga till den här typen av hund: ”Strunt i det där, kolla vart jag kastar bollen istället!” Samarbetsvillig eller lättfintad, det är kanske frågan men detta gör att det ofta går att låta kategori-2-hundar gå lösa.

Hundar i den första gruppen tycker sällan att bollar och andra leksaker har så mycket värde. Att vända ut och in på sig själv för en sketen boll brukar inte vara deras grej. Visst kan de ställa upp och leka en stund men hemma, inte på promenaden. Godis brukar vara gott, för vissa riktigt gott. Men om det på promenaden kan konkurrera med dofter (som andra hundar lämnat) är mer tveksamt. Om hundar i kategori ett är helt lätta att kalla in? Den frågan går det alltså att vända och vrida på. Fördelen är, att när de ägnar sig åt sin favoritsysselsättning (luktar) då står de för det mesta stilla. Därför brukar man ofta se hundar ur kategori 1 gå lösa. 

Nu tror jag du förstår i vilken kategori polarhundar hamnar, i kategori 3, bland hundar som har ett eller två intressen. Den typiska polarhundar brukar vara intresserade av jakt och drag. Och om människan i den stunden ropar tjoho eller nej nej, tja, brukar inte nämnvärt påverka polarhunden.
Finns det hundar som glider mellan kategorierna? Självfallet är det så. En typisk etta, tvåa eller trea är nog inte det vanligaste utan snarare att hunden rör sig mellan kategori ett eller två eller ett och tre, osv beroende på situation.

Går det att motivera hunden med något mer än mat eller lek? Den frågan tar jag upp i nästa text.

Ha nu först en riktigt trevlig påsk!

Kom Fido!

Kom Fido!

4-5 maj, kl 10.00 till 15.00, i Åkersberga.

Det här är en inspirerande helgkurs som brukar roa både hund och människa. Du kommer att få lära dig och prova på en lång rad övningar som alla leder till att din hund får lättare och lättare - att välja rätt, det vill säga att springa till dig och inte rusa iväg efter annat.

Din instruktör har lååååång erfarenhet och har även skrivit flera böcker i ämnet, t.ex: Inkallning är så mycket mera.

Så här säger andra som redan gått kursen:

"Vill bara tacka dig för kursen i helgen, du är grym! Idag var Rossi och jag ute på promenad, och det dök upp ett antal hjortar. Han drog efter och jag skrek "ordet". Han tvärstannade och vände! Tänk att något så svårt kan bli så enkelt!"

Elin o Rossi

”Så nöjd med helgens inkallningskurs. Memea har stor förståelse och kunskap om olika raser och dess olika behov. Tack!!”

Louise Tibell

Läs mer genom att klicka på “kurser” högst upp till höger på den här sidan.

Porträttet är färdigt!

Porträttet är färdigt!

Marie Brandel fd Hagström, nu får jag ge mig och erkänna att tavlan är klar. (Kanske har jag haft lite svårt att slita mig från den.) Hur ska vi göra med överlämnandet? Har du något ärenden till Stockholm i snar framtid? 
Är det någon mer än Maria som har lust att beställa en tavla? (Akryl på duk? 50x60 cm stor till priset 3500 kr.) Skicka mig ett par bilder till: info@memea.se, så målar jag ett porträtt på din hund.

Lyssna så får du!

Lyssna så får du!

Helgkurs för retrievers i Åkersberga den 27-28 april.


Det man vinner på vill man göra mera av, det gäller även för hundar. Därför är det så viktigt att vi ger hunden upplevelsen av att den vinner på att samarbeta med oss. Under den här kursen kommer vi fokusera på en enkel regel: ”lyssna, så får du!” Den regeln håller vi sen fast vid när vi gör övningarna allt mer avancerade. 
Inga förkunskaper krävs då alla hundar tränas på den nivå de befinner sig. Fast…. det blir enklare om din hund kan ”sitt och stanna kvar”.

Instruktören, Memea Mohlin, har skrivit tio böcker om hundträning bland annat: Retrievern som apportör.
Läs mer och anmäl dig på memeamohlin.com/kurser/

Rätt eller fel?

Rätt eller fel?

Det händer att jag bläddrar runt på olika sidor och läser inlägg om allt mellan himmel och jord - i hundväg. Oftast finns det inte så mycket att tycka om själva inlägget men svaren, wow, där går det att hitta det mesta. Enligt somliga är det enda raka att gå tillväga enligt A och enligt andra är det enda raka att göra precis motsatsen. Att tänka i termer av rätt och fel är populärt och det går att misstänka att många argumenterar utifrån hur den egna hunden fungerar. Kruxet är bara att hundar inte fungerar likadant. Det den ena hunden brinner för, är för den andra helt likgiltig. Det som skrämmer den ena hunden på flykten kan faktiskt vara en spännande utmaning för en annan. Hundar skiljer sig åt långt mycket mer än vad vi människor gör. Vi har mycket mer snarlikt tyck o tänk, oavsett om vi är födda och uppvuxna i Kina eller Sverige. Anledningen till att hundar har så olika tänk och att vi människor fungerar mer på samma sätt, beror förstås på att hundar är avlade till olika yrken. Somliga till att älska jakt på fågel, andra struntar högaktningsfullt i fåglar men kan bara inte motstå en guppande rådjursrumpa. Nästa begriper sig inte på jakt överhuvudtaget men har en jäkla koll på allt och alla som närmar sig huset, osv.

Om man drar ut det till sin spets skulle jag vilja påstå att hundar går att placeras i tre kategorier. Först har vi de ”självuppfostrade” hundarna. Det är hundar som i sig själva inte har så mycket driv och energi. De orkar inte riktigt lägga ner så mycket kraft som krävs för att jaga efter katter, harar och annat vilt. Godis är gott absolut, men om människan ska krångla till det så in i baljan för att man ska kunna nå godbiten, då får det nog vara. Middag serveras ju faktiskt också ikväll. Det här är lätthanterliga och behagliga hundar, fast svårmotiverade. Det finns ju inget som den här typen av hund är riktigt angelägen om och därför orkar de sällan engagera sig nån längre stund, i vad det än må vara.

Kategori två är raka motsatsen till den första hundtypen. Här är det mesta skitkul. Det är kul att jaga efter bollar och pinnar, kul att jaga vilt, kul med andra hundar (både att leka som att skrämma dem) kul med folk men även här kan det vara ungefär lika festligt att umgås som att skrämmas. Den här typen av hund är lätt att utveckla eftersom de är så lättbelönade. De tappar visserligen bort sig i både det ena och andra men eftersom bollen brukar ha ett stort värde går det för det mesta att säga: ”Strunt i det där, titta, jag har en boll!”

Kategori tre är den svåra sorten. Här hamnar hundar som har en eller två intressen här i livet. Det svåra är att människan och det vi kan göra, ytterst sällan är något av dessa två intressen. För en drever brukar hare och rådjur vara helt fantastiskt roligt. För vissa terriers kan råtta och allt som påminner om en råtta vara det enda som verkligen betyder något. Att en människa står en bit bort och viftar med oxfilé, är i den stunden helt ointressant.

Visst är det så att sällskapshundar och dvärghundar oftare hamnar i kategori 1, brukshundar oftare hamnar i kategori två och jakthundar i den sista. Men hundar är fortfarande individer och därför händer det både nu och då att en hund blir klart annorlunda än vad man i förstone skulle kunna tro. Som på bilden, en rädd boxer. Men framförallt går det inte att säga att hundar ska tränas eller bemötas på ett eller annat vis. Sådana påståenden visar snarare på hur lite erfarenhet som finns bakom uttalandet. Det finns faktiskt väldigt lite ”rätt och fel” i hundvärlden, eftersom hundar fungerar på så väldigt olika sätt.

Ha en trevlig helg allihop!

Gas och broms för brukshundar, 13-14 april i Åkersberga

Gas och broms för brukshundar, 13-14 april i Åkersberga

Hundar av brukshundsras har för det mesta mycket energi och arbetsiver. Riktiga arbetsmyror brukar de vara och det är ju kul - för det mesta. Men anser de sig inte få tillräckligt med jobb av sin människa uppfinner de gärna egna jobb. Vanliga sådana kan handla om att väsnas när vi möter ”ljusskygga element” på kvällspromenaden, typ Tant Agda som går med käpp. Ett annat kan vara att ha “tusen synpunkter” på andra hundars lek. Något som kan få till följd att det blir svårt att träna eller gå på kurs tillsammans med andra hundar och deras ägare. 
På den här kursen går vi igenom var gas respektive bromsknapp “sitter” på en energisk arbetsmyra. Finner man bara rätt på de där “knapparna” kan man nämligen sätta igång och ha hur kul som helst med sin hund istället för att sitta och tjuvhålla i “handbromsen” hela tiden. 

För mer info. och anmälan gå in under knappen: kurser, upp till höger här på sidan.
Så här säger några röster som gått kursen tidigare: 
"Fantastiskt nyttig kurs."
"Nu ska jag sluta "curla" och istället ha roligt tillsammans med min hund."
"Memea ser verkligen individen och jobbar inte efter att "alla är stöpta i samma form-principen".

Zelda - psykologiska betraktelser

Zelda - psykologiska betraktelser

Under de sista dagarna Bruno var kvar i livet, då när jag till slut inte kunde blunda inför faktum längre, läste jag Åsa Nilsonnes bok Zelda - psykologiska betraktelser. En klart annorlunda liten hundbok som inte alls handlar om sorg egentligen. Samtidigt visste jag att Åsa alldeles nyligen hade förlorat sin Zelda också. Så den här boken hjälpte mig att klara av och säga farväl till min allra finaste Bruno. Rekommenderar den gärna!

Kom och titta på tavlor!

Kom och titta på tavlor!

Nu har jag gått med i en konstnärsgrupp som kallar sig Överbygruppen. Galleriet är just Överbygård, strax utanför Rotebro i Sollentuna. 5 till 28 april visar vi en samlingsutställning, vilket innebär att samtliga i gruppen kommer visa flera av sina verk. Vernissage blir det den 5 april kl 18.30 till 21.00. 
Hjärtligt välkommen!

Gas och broms för brukshundar, 13-14 april i Åkersberga

Gas och broms för brukshundar, 13-14 april i Åkersberga

Hundar av brukshundsras har för det mesta mycket energi och arbetsiver. Riktiga arbetsmyror. Får de inte tillräckligt med uppdrag antar de gärna egna. Ett sådant kan vara att påtala för alla om ”ljusskygga element” vi möter på kvällspromenaden, till exempel Tant Agda som går med käpp. Vanligt förekommande är också att ha “tusen synpunkter” på andra hundars lek. Något som kan få till följd att det blir svårt att träna eller gå på kurs tillsammans med andra hundar och deras ägare. 
På den här kursen går vi igenom var gas respektive bromsknapp sitter på en energisk arbetsmyra. Finner man bara rätt på de där knapparna kan man nämligen sätta igång och ha kul med sin hund istället för att sitta och tjuvhålla i handbromsen hela tiden. 

För mer info. och anmälan gå in under knappen: kurser, upp till höger här på sidan.
Så här säger några röster som gått kursen tidigare: 
"Fantastiskt nyttig kurs."
"Nu ska jag sluta "curla" och istället ha roligt tillsammans med min hund."
"Memea ser verkligen individen och jobbar inte efter att "alla är stöpta i samma form-principen".

Ibland vänder livet blad väldigt fort 

Ibland vänder livet blad väldigt fort 

För två veckor sedan noterade jag att Bruno ibland under promenaden markerade något. Inte hälta men kanske gick han något orent av och till. Jag tänkte att han kanske stukat en tå. Några dagar senare tar han sats för att komme upp för en slänt i blötsnön. Jag ser när det sker. Det är möjligt att han halkar på en rot, att tassen vrids. Men det är på intet sätt ett trauma som får korsband och muskelfäste att gå tvärt av. 

Röntegnplåtarna skickas vidare till Strömsholm för en ”second opinion”. Dagarna går och själv studsar jag mellan hopp och förtvivlan. Efter en vecka kommer svaret. Det är inte bara korsband och muskelfäste som är av, han har även artros i knät men Strömsholm gör ändå tummen upp och säger att det går att operera. Fast operationstid kan han få tidigast om någon månad. Därefter kommer han vara konvalescent i ca 6 månader. Helt återställd kommer han aldrig bli. Jaga efter pinnar och andra snabba ruscher är för alltid no, no. Veterinären påtalar också att när korsband går av så här utan påtaglig anledning är risken stor att även det andra benet är försvagat. Skulle det ”friska” benet klara av flera månader med dubblerad belastning? 

Ofta har jag fått höra att Bruno är så muskulös. Men det är inte min förtjänst, det är han själv som aldrig kan göra något lugnt utan alltid måste satsa allt han har i alla lägen. Med framtidsutsikten att alltid tvinga honom gå kopplad (han som hittills gått okopplad till 95%) alltid neka honom från att göra det han är skapt till och älskar att göra; springa fort, hoppa högt, kunde jag inte göra annat än låta honom somna in i går kväll. Han har varit min bästa kompis i nästan sju år, han ska inte behöva leva vidare som krympling därför att jag bävar inför ensamheten utan honom.

Nyårsfadäs

Nyårsfadäs

Den här nyårsaftonen går ca 15 år tillbaka i tiden. Den hösten hade jag under en resa för första gången kommit i kontakt med havskräftor. Smaken gillade jag verkligen men kanske var konsistensen något ”mjölig” i jämförelse med andra skaldjur jag ätit. Likväl, när jag upptäcker att det finns havskräftor i vår egen livsmedelsbutik lagom till nyåret, vill jag att resten av familjen också får smaka. Jag hostar till lite vid insikten om vad det lilla paketet i min hand kostar och talar om för familjen att de ska äta med andakt. Jodå, alla gillar smaken samtidigt som de håller med mig om konsistensen. Och den här gången upplever jag nog att de är snäppet mjöligare ändå. Alla har som satt gillat kräftorna men en blir ändå över. Med en generös gest låter jag katten få smaka. Men katten vill inte smaka. Nä, nä, att katter är kräsna är ju inget nytt. Då fick väl Herr bordercollie ta den då. Men den svartvite vill inte heller äta kräfta. Inte helt förvånande det heller, mina borders var alla rätt ”picky” med vad som var ätbart och inte. Kräftan fick väl gå vidare till retrievern. Men inte ens den svarta faran vill äta. Istället viker hon sig över den med ena frambenet under sig. Hon tänker rulla sig! Snabb som blixten plockar jag upp kräftan men jag är ändå för långsam. Alla i familjen har sett gesten och alla förstår precis vad den betyder: kräftan är inte bra, den är rent av så illa att den inte duger till mer än att rulla sig på. Så istället för en uppsluppen inväntan av det nya året satt vi där och väntade på att illamåendet skulle infinna sig. Två tjuriga tonåringar, en ängslig man och så jag med alla mina impulsiva infall. Men jag hade tur, antingen var det bara den kräftan som var dålig eller så hade vi alla plåtmage. Oavsett vilket var det i alla fall ingen av oss som behövde kräkas.
Gott Nytt år!

Gott Nytt år!

Jultabbe!

Jultabbe!

Förhoppningsvis en tabbe som bara jag minns fortfarande. 

Sommaren jag fyllde 19 år flyttade jag hemifrån och kunde äntligen bestämma själv, det vill säga skaffa mig en egen hund. Hunden det råkade bli var en labradorhane på fyra år som jag genast döpte om till Oskar. (Charlie hette ju precis alla under på den tiden.) Precis om de flesta personer i 20-årsåldern ansåg jag mig vara både duktig och kapabel. Området framför andra där jag verkligen kunde min sak, var att ta hand om hundar.  

Lagom till jul åker hunden och jag hem till mina föräldrar och på julaftons morgon går vi  en lång promenad i villakvarteret. Väl tillbaka vill Oskar inte följa med in utan stanna kvar på tomten. Jag (min idiot) ser inga problem med det utan lämnar honom kvar och går själv in för att ta av mig ytterkläderna. En procedur som bekant inte tar många minuter men tillräckligt många för att en labrador ska hinna smyga iväg på egen hand. När jag öppnar dörren för att släppa in hunden, finns ingen där. Jag hojtar på honom en stund men inser rätt snabbt att det bara är att kliva i ytterkläderna igen och bege sig ut för att leta. 

Jag går runt, runt och ropar men ingenstans någon hund, fast jo, sen står han där framför mig. Ingen aning om varifrån han kommer men glad är han. Svansen viftar stort från sida till sida och han flinar med hela ansiktet som om han sa: Åh vad kul att just vi två skulle stöta ihop med varandra! Fast nåt är annorlunda med hunden. En mening far genom mitt huvud innan hjärnan riktigt har förstått vad; ”tjock som en julgris”. I samma stund förstår jag alldeles för mycket. Som varför Oskar inte hade velat följa med in, vad han gjort och att någons julskinka utställd för att snabbare kylas ned, inte längre står kvar där den lämnades. Den får istället min hunds mage att bukta ut åt två håll. Vi går snabbt och diskret hem (hur nu det görs diskret) till mina föräldrar. Under de två påföljande dagarna lånar jag föräldrarnas bil varje gång hunden behöver gå ut, livrädd som jag är för att möta någon i familjen som blev utan skinka! (Tilläggas bör kanske att affärerna inte var öppna på samma sätt som de är idag, köpa ny skinka kunde grannarna antagligen inte göra.)  
God jul! Men tänkt dig för innan du släpper ut hunden på tomten!

Tjohoo!!

Tjohoo!!

Nu har böckerna äntligen kommit från tryckaren!

Vill du också lära din hund att gå lugnt i kopplet utan att streta?
Det här är ingen tjock bok, du läser enkelt igenom den på en eftermiddag. Men den är full av handfasta råd och du kommer snart upptäcka att det mest omöjliga inte alls är så svårt: Klart att även din hund kan gå med ett löst hängande koppel! 
Priset för boken är 100 kr + porto 36 = 136 kr. Svischa till 1231744275 och var tydlig med ditt namn och adress så har du boken inom någon dag.

Kom.... men kom nu rå!

Kom.... men kom nu rå!

Känslan av skam är ungefär som att skaka en hundfilt. Hur man än vänder och vrider på sig så yr det mesta av hundhåren tillbaka på en själv. Den här gången var det valpen (eller kanske snarare unghunden) som varit så duktig på att komma på inkallning men plötsligt slutade med det. Helt utan förvarning, en dag så hör den inte längre att man ropar på den. Istället störtar den iväg mot en annan människa och dennes hund.  Den andra hundägaren skriker: "kalla in din hund" och rösten blir allt mer panikslagen ju närmare unghunden kommer. Kruxet är bara att det inte går. Unghunden kunde inte bry sig mindre om ens rop. Till slut börjar människan där borta att fäkta och skrika och bete sig helt tossigt. Unghunden blir bara mer nyfiken. Man vill skrika ”sluta, stå still!” Men vilken rätt har jag att be den andra att lugna sig? Frustration, ilska, skam. Det går runt, runt, känslorna skiftar blixtsnabbt plats med varandra. Desperat söker man efter något/någon att skylla på. Varför beter sig människan så hysteriskt? Varför kan hen inte bara stå still? Fast man förstår ju att den andra är rädd. Men vore hen bara lite mindre hysterisk hade det kanske gått att kalla in den egna hunddjä-eln. Ännu mer frustration, ilska, skam.
Känns situationen igen? Antagligen har de flesta hundägare hamnat där någon gång under hundens uppväxt. När hunden är i den berömda "slyngelåldern" kräver den en del av sin ägare. Men det gäller att inte fastna där! Att inte av misstag låta hunden få alltför många vinster med dumt agerande. (Allt hunden vinner på tenderar den att upprepa!) Utan att veta hur man möter sin hund och lär den att komma när man ropar även om något annat lockar. Precis det som vi ägnar oss åt på kursen; Kom Fido! den 29-30 sep i Åkersberga. Läs mer om kursen här.