På måndag börjar webbkursen!

På måndag börjar webbkursen!

Den här kursen du gör sittandes i ditt eget soffhörn. Vi “träffas” 6 måndagar från och med den 21 oktober, sista träffen blir den 25 november. Det är en helt igenom teoretisk kurs där vi pratar och ser på bilder/korta videos i ca 1,5 tim per gång. Priset är 890 kr om du tar kursen i sin helhet eller 190 kr för enstaka kurstillfällen. Vill du endast deltaga vid vissa avsnitt skriver du siffran för dessa på anmälningsblanketten.

1. Vad säger hunden med sitt kroppsspråk?

2. Få kontakt, behåll kontakten, oavsett vad som händer runt er. Hur gör man?

3. Osäker, försiktig, rädd, arg, hur hjälper man hunden som har svårt med sin omgivning?

4. Raskunskap, hur fungerar olika raser? Hur fungerar blandraser?

5. Vaccinera hunden mot skotträdsla!

6. Vett och etikettsregler i hundvärlden

Anmälan. Klicka på kurser i menyraden så får du upp denna kurs.

Obs! “Biljettkontoret” stänger på måndag kl 15.00, därefter går det inte att anmäla sig till avsnittet den 21/10.


Från bastard till labradoodle, del 5

Från bastard till labradoodle, del 5

Nyligen läste jag en text om att skola, nyhetsrapportering, politiker med flera strävar efter polarisering. Det ska vara rätt och fel, vitt och svart. Nyanserade samtal är inte vad nutidsmänniskan strävar efter. Ur det perspektivet kan man verkligen fråga sig vad det är jag håller på med när jag sitter här och hytter åt alla väderkvarnar på en gång. Med den här serien har jag inte för avsikt att säga att jag vet svaret. Däremot har jag velat peka på ett stort systemfel och på några av de myter jag upplever att vi uppfattar som sanningar. Och är det någon som missat det, är det våra hundars hälsa som är prio ett för mig.

Fundera på orsaken
För oss som vet hur jättesvårt det är att få fram friska, rastypiska hundar är det minst sagt knepigt att upptäcka att många människor idag glatt köper en blandrasvalp för samma peng som de kunnat få två eller tre rasrena valpar för. Men istället för att förfäras över människors dåraktighet (jo, det är så vi gamla rävar resonerar) borde vi kanske fråga oss vad det är dessa människor tror att de köper eller tror att de undviker att få, om de köper sig en ”designerdog”, en mix mellan pudel och något mer.

Enhetlig och vacker?
Själv har jag ofta fått höra att uställningsvärlden kräver den utveckling som pågår. Vill man som uppfödare kunna sälja sina valpar måste man hänga med och få fram ännu ”vackrare” hundar än vad som fanns igår. Ur det perspektivet är det spännande att vi här har en grupp människor som är beredda att betala två till tredubbelt för en hund som inte ens går att ställas ut. 

Frisk? 
En gång i tiden stod renrasig valp för kvalitet. Jag vet inte hur utbredd uppfattningen är men en av de labradoodle-ägare jag pratat med hävdade att rasrena hundarna i större utsträckning är sönderavlade och att risken för rasbundna sjukdomar var mindre vid köp av blandras. Ett argument som i och för sig ett av de större försäkringsbolagen tycks dela eftersom försäkringspremien för blandras är lägre än vad den är för flera renrasiga hundar. 

Funktion eller utseende?
Vad är det som är så attraktivt med dessa designerdogs? När jag bläddrat runt bland dessa uppfödares hemsidor slås jag av att så många påtalar att deras hundar är eller håller på att utbildas till vårdhundar. Det sägs också mycket om hur vänliga, lugna och lättlärda hundarna är. De pratar alltså om funktion. Fast de talar inte om funktion i bemärkelse jakt- eller vall-hund utan om hundar som är duktiga på att bete sig bland folk. Först blir jag full i fniss och sen får insikten mig att tappa hakan. Inom den etablerade hundvärlden kan man tävla i nästan lika många grenar som det finns hundraser, nä, men i iallafall som det finns hundtyper. Men den funktion dagens människan framför allt frågar efter, den har vi missat. Nog har vi en hoper sällskapsraser. Men har aveln där främst handlat om att få fram ”vänliga, lugna och lättlärda hundar”? Eller har aveln av de raserna främst gått ut på att få fram så vackra hundar som möjligt? Det den här gruppen valpköpare letar efter, det tror de sig ha större chans att finna bland en mix av raser, än om de satsar på en av de raser som det mixtrats med. 

Myt och folktro?
Det riktigt stora argumentet för labradoodle med flera, har att göra med allergier. Man tror att en mix mellan pudel och något annat skulle ge hundar som är mer ”allergivänliga”. Varför inte satsa på pudel direkt? Varför göra sig omaket att blanda ut den eftertraktade pälsen som inte fäller med en ras som fäller? Förklaringen har antagligen att göra med att personen som först myntade begreppet labradoodle, utbildade vårdhundar och använde sig av labbar. När han fick uppdraget att utbilda en hund som hjälp åt en allergisk person avlade han ihop labbe med pudel. Men är det pälsen som inte släpper som gör hunden lättare att handha för allergiker? Vad jag har förstått är det ämnen i hundens saliv och olika kvalster som gör det svårt för allergiker. Går det att misstänka att en hund som badas en gång i veckan skulle ha renare päls med mindre saliv och kvalster i, än en hund som badas 4 ggr om året (vilket ofta är fallet med korthårshundar)? Kan det vara så utställningsvärldens extrema pudelfrisyrer fått folk att avstå från pudel och istället satsa på en hund med fleeceartad päls. Fleece? Låter det som om den pälsen skulle vara lätt att kamma ut?

Det här var sista avsnittet i den här serien. Om du funnit det intressant får du gärna dela. Har du ngt ämne du vill att jag ska skriva om? Kom med förslag! Vill du mest bara tala om hur fel jag har? Skriv då gärna en serie själv!

Till webbkursen som börjar den 21 okt går det fortfarande bra att anmäla sig.
9-10 nov blir det en kurs i min hall i Åkersberga: Gas och broms för brukshundar.
Du hittar alla mina kurser under knappen kurser i menyraden.
Vill du träffa mig som hundagarcoach och få ”verktygen” som hjälper dig i vardagen med just din hund? Klicka på hemknappen högst upp i menyn. 

Från bastard till labradoodle, del 4

Från bastard till labradoodle, del 4

I slutet av 1800-talet slöts de flesta hundrasers stamböcker. Sen dess har vi alltså rört runt i samma gryta. I några raser har vi kanske rört så länge att vi kanske börjar närma oss vägs ände. Att alla individer är så närbesläktade att de bär på samma defekta gener. Trots att uppfödare reser jorden runt på jakt efter obesläktade hundar dyker samma sjukdomar ändå upp. Men behöver det verkligen vara så här illa? Måste våra hundar ha dessa genetiska sjukdomar? 

De flesta hundraser har alltså ett stort antal ”systerraser”. Hundraser som ursprungligen haft samma arbetsområde, arbetat i samma terräng, i samma klimat. Hundraser som alltså både fungerar och ser likadana ut men heter olika saker eftersom de  härstammar från olika regioner eller länder. Tänk om det inte var förbjudet att korsa den heliga gränsen kallad ras! Då skulle vi genast få ett betydligt större antal individer att avla vidare på. 

Men det är klart, hur ska detta kunna gå rättvist till? Vilka systerraser skulle få användas? Vad händer med en valp vars morfar tillhör en annan ras, är den renrasig? Om flera uppfödare korsade in från systerraser under en tid skulle det därefter gå att hävda att en ras ens existerar? Och hur skulle det då gå för alla kennelklubbar och rasklubbars stora kassako? Utställningsverksamheten! Om det här med raser blev uppluckrat skulle miljardindustrin som utställningsverksamheten genererar verkligen kunna fortgå?

Men alla frågar inte storebror om lov. Några tar saken i egna händer. En grupp som gör det men rätt diskret, är jaktfolket. Där laboreras det rätt friskt med korsningar av olika raser i syfte att få fram dugligare jakthundar. En annan grupp, mindre diskret och som helt klart börjat konkurrera med gruppen som gör som storebror säger, är uppfödare av det man i det stora landet i väst kallar för designerdogs. Fast i ärlighetens namn är det inte bara rädslan för konkurrens som får folk att sätta i halsen när de hör försäljningsargumenten från den här gruppen av uppfödare. 
Mer om det i nästa avsnitt. 

Den webb baserade föredragsserien, (den du kan deltaga vid från din egen soffhörna) börjar den 21 okt med temat: Hundens  kroppsspråk. 

Nästa avsnitt, den 28 okt handlar om positivare kontakt med hunden. Vi människor har en förkärlek för ordet nej men det finns faktiskt effektivare sätt att få hunden att vakna till och komma på bättre tankar.

Sen får jag be om ursäkt för igår blandade jag ihop helgerna med varandra. Det är nu till helgen 12-13 okt, jag fått ett återbud och det är till kursen ”Kom Fido!” det finns en plats kvar. Den kursen handlar förstås om att få hunden att komma när man ropar och det även om den fått syn på vilt eller andra hundar.

Läs mer om mina kurser och föredrag på memeamohlin.com/kurser


Braque français

Braque français

Gammel Dansk Hönsehund

Gammel Dansk Hönsehund

Vorsteh

Vorsteh

Från bastard till labradoodle, del 3

Från bastard till labradoodle, del 3

Fram till 1800 talets slut hade vi alltså inte raser utan snarare hundtyper. Önskade man en mer storspringande hund eller om det var mer samarbetsvilja man ville åt, då såg man till att avla in sådana anlag med hjälp av hundar som hade just det. Innan vi hade hundraser sågs denna typ av avel inte som blandrasavel utan som en medveten förädling i syfte att få än mer kompetenta hundar. Sen kom nationalromantiken in i bilden. Nu skulle varje land, ibland till och med varje region ha sin hund för rävjakt, sin hund för stående fågelhundsjakt osv. Alla dessa hundar fick nu en stamtavla, rasnamn och förstås en standard på hur de skulle fungera — och se ut. Fortsatt avel kunde endast ske inom en ras. Att förädla genom att använda en hund ur en ”systerras” var inte längre tillåtet. Vi började helt enkelt att röra runt, runt i en och samma gryta. 

Detta har nu pågått i så många generationer att samtliga hundar i en ras kan vara mycket närbesläktade. Inte har vi förbättrat situationen heller genom den mänskliga svårigheten: att hålla sams. Vad händer om det föds valpar med fel färg? Kan de accepteras (oftast inte) kan de registreras (nope) kan vi avla vidare på dem? Ja, om vi knoppar av från den ursprungliga rasen. Så kom till exempel rasen Vit herdehund till, för vit kan inte en schäfer vara. 

Men denna strävan efter att få fram hundar som ser ut på ett väldigt specifikt sätt har inneburit (både i stora som numerärt små raser) att endast ett fåtal individer används i avel. Men om upp emot 80% av alla valpkullar ett år har en och samma far, vad finns då att para de halvsyskonen med i nästa led? Varför anses det vara fel, omoraliskt, skamligt osv. med incest i människovärden? Svaret är förstås att vi vet sedan fler tusen år tillbaka (står till och med i bibeln) att risken för missbildning därmed blir stor. Märkligt nog har vi fått för oss att reglerna skulle vara andra för våra husdjur. När vi i hundvärlden parar ihop far och dotter kallas det inte ens för incest utan linjeavel. 

Hur går utvecklingen vidare? Läs del 4 som kommer i morgon.

Mina kurser och föreläsningar
Skulle du vilja få din hund att bli duktigare på att komma när du ropar? Nu till helgen 12-13 okt har jag pga sjukdom fått tillbaka en plats till kursen: ”Kom Fido”.

21 okt börjar den webb baserade föredragsserien, temat är: Hundens  kroppsspråk. Ibland hör jag kommentarer som: Tänk om hundar kunde prata. Idiotisk kommentar, hundar kan prata. Det är vi som måste lära oss språket.

Nästa avsnitt den 28 okt handlar om positivare kontakt med hunden. Vi människor har en förkärlek för ordet nej men det finns faktiskt effektivare sätt att få hunden att vakna till och komma på bättre tankar.
Läs mer om mina kurser och föredrag på memeamohlin.com/kurser

Från bastard till labradoodle, del 2

Från bastard till labradoodle, del 2

Fram till slutet av 1880 talet hade vi alltså inte raser så som det ser ut idag utan olika typer av jakthundar, vallhundar osv. Hur de agerade, hur de såg ut handlade bara om det arbete de var avlade till att utföra. Utseendet hade inget med skönhet att göra utan handlade enbart om funktion. En duglig hund kunde inbringa en påtaglig inkomst till sin ägare. En oduglig hund sågs som en belastning. Hund enbart till sällskap var en lyx endast välbärgade hushåll kunde hålla sig med. Vanligt folk hade inte den ekonomin. Mat kunde bara erbjudas den som själv kunde bidra till hushållskassan.

Detta påverkade förstås också vilket pris en valp kunde betinga. En duktig jakthund lovade mycket mat på bordet, en pålitlig vallhund kunde både förkorta och förenkla arbetsdagen för sin ägare. En valp kunde alltså ses som en investering och det försvarade även priset för den. Ur det här perspektivet är det inte svårt att förstå varför blandraser sågs på med omilda ögon. Det gick inte att förvänta sig att en blandrasvalp skulle kunna bli duktig på något.

Vid 1900-talets början betydde ”blandrasvalp” en hund utan framtida arbetsuppgift. En överflödig hund. En renrasig hund stod däremot för kvalitet och funktionsduglighet. Idag står vi inte på samma fläck. Nuförtiden köper de allra flesta en ren sällskapshund. De flesta raser har också förlorat sitt arbete. Renrasig betyder idag att vi vet hur hunden kommer att se ut som vuxen, mindre om hur den faktiskt kommer agera eller fungera. Men det är inte funktionsbortfallet som är det stora problemet för våra rasrena hundar. Återkommer i morgon med del 3.

Den 21 okt kör jag det första avsnittet i min nya webbkurs. Ämnet är hundars kroppsspråk. Tror du att hundar framför allt förmedlar sig genom svansvift? I så fall har du här chansen att upptäcka en helt ny värld i relation till din hund. Läs mer om kursen genom att klicka på knappen kurser i menyraden!


Från bastard till labraddodle

Från bastard till labraddodle

Hur kommer det sig att folk föredrar att köpa en blandras för tre gånger så många pengar som en renrasig hund? Istället för att förfäras och förvånas vore det kanske bättre om vi funderade lite på varför situationen ser ut som den gör. Varför gör människor det här valet? Vad vill de få, vad vill de undvika? Här kommer en historielektion uppdelad i flera avsnitt som kanske kan förklara något. 

Det här med hundraser är ett tämligen nytt fenomen. Få raser är faktiskt äldre än ca 200 år. De flesta bildades på slutet av 1800-talet under samma tid som vurmen för nationalromantik var stor. Det var då Skansen byggdes i Stockholm. Det var även i slutet av 1800 talet som rasbiologi var ett hett ämne. Vetenskapsmän reste runt och studerade längd, bredd och höjd på människors pannor, kindben, näsor i syfte att fastställa utseendet på norrlänningar, östgötar, skåningar med flera. Vårt lands olika människoraser.

I nationalromantikens anda ville varje land vara självförsörjande på det mesta. Det gällde även hundar. Varje land ville ha sin fågelhund, vallhund osv. Men om arbetsuppgiften, klimat och terräng var snarlika (som i norra europa) kunde hundarna inte variera något större från ett land till nästa. Ett bra exempel är stående fågelhundar. Vorstehn från Tyskland, Gammal Dansk hönsehund och alla varianter på Braque i Frankrike. Alla hade de samma  arbetsområde, i mer eller mindre samma terräng vilket gjorde att alla behövde långbenta, brunspräckliga hundar som stod för hönsfågel. Ett annat tydligt exempel är vallhundsraserna i norra europa. Tittar man på bilder från 1900-talets början är det ingen större skillnad på schäfer eller (den korthåriga varianten av) belgisk eller holländsk herdehund. Idag har samtliga förlorat sitt ursprungliga arbete som herdehund och därmed har även utseendet förändrats, framför allt på schäfern.

Tänker man till är det precis samma sak med råtthundar. De behöver vara små, kvicka, modiga, ettriga för att rå på råttorna. Titta i en rasbok (som inte bara inkluderar Europas raser) så hittar du varianter på samma tema från norr till söder och väster till öster. Inte konstigt, människan besväras av råttor över hela klotet. 

I morgon kommer nästa avsnitt och samtidigt vill jag säga att
den 19-20 oktober håller jag en kurs i Åkersberga som jag kallar för Hundmöten utan tjafs.
Den 21 okt startar webbkursen. (Kursen du kan följa från din egen soffhörna.) Läs mer om dem genom att klicka på knappen kurser uppe till höger på menyraden.

Schäfer

Schäfer

Holländsk Herdehund

Holländsk Herdehund

Malinois

Malinois

Webbkurs

Webbkurs

Tjoho!
Nu har även den här tanten (jag alltså) förstått hur man håller webb-baserade kurser. Lite sent kanske, vet det, reta mig inte. :-) Nu tänkte jag hålla en radda föredrag med följande tema:

Vad säger hunden med sitt kroppsspråk?

Hur påverkas hundens språk av aveln?

Raskunskap, hur fungerar olika raser? Hur fungerar blandraser? 

Få kontakt, behåll kontakten, oavsett vad som händer runt er. Hur gör man?

Osäker, försiktig, rädd, arg, hur hjälper man hunden som har svårt med sin omgivning?

Vaccinera hunden mot skotträdsla!

Vi kör på måndagar från den 21 okt och sex veckor framåt varpå den sista träffen blir den 25 nov mellan 19.00 och 20.30. De olika föredragen ligger kvar på nätet under en månad och därmed kan du lyssna på dem även vid andra tidpunkter än måndagkvällar.

Priset är 890 kr om du tar kursen i sin helhet eller 210 kr för enstaka kurstillfällen.

Anmäl dig via min hemsida. Klicka på knappen ”kurser” högst upp till höger på sidan, i menyraden. 

Varför blir hunden ännu argare när jag säger nej?

Varför blir hunden ännu argare när jag säger nej?

Det här är en fortsättning till texten: Psst och pjutt.
Föreställ dig att jag står och muttrar över något som en person framför mig står och pysslar med. En bit bakom mig befinner sig en annan person som muttrar ungefär så där som jag gör. Jag hör inte riktigt vad personen bakom mig säger (vilket är: Men Mea, nu får du väl ändå sluta tjura!) och därför antar jag, baserat på personens tonfall, att vi muttrar om samma sak. Hade personen där bakom mig istället sagt: ”Mea, vill du ha en glass?” då hade jag på tonfallet genast förstått att vi pratade om olika saker.
Hundar förstår som bekant inte svenska - även om de förstår en radda ord. Vårt tonfall är de däremot superduktiga på att uppfatta. Därför är det inte så listigt att gå in i samma känsla som hunden har och be den att sluta ha den känslan. Hunden kommer förstås uppfatta det som att du muttrar med den och därför accelerera i sin negativa känsla. Smartare är att gå in med ett helt annat budskap, till exempel säga ett positivt Psst (med betydelsen ”vill du ha en godis?”). När jag presenterar det här får jag ofta kommentaren: “Men då belönar jag väl hundens morrande?” Här tror jag det viktiga är att fråga sig hur man snabbast möjligt bryter hundens negativa tankegång och får den att fokusera på en själv istället för det där andra. 

På kursen ”Hundmöten utan tjafs” den 19-20 okt. pratar jag om psst och pjutt (som dock bara är ett av flera) verktyg som får hunden att sluta leva rövare när ni möter andra hundar.

Psst och pjutt

Psst och pjutt

Det är lätt att fastna i nej-träsket. Nej, gå inte dit. Nej, hälsa inte. Nej, du får inte. Nej, nej, nej. Ett sätt att slippa undan det där nej-träsket är att lära hunden ett par positiva nej-ord. Ord eller ljud som alltså får hunden att tvärt avbryta det den gör men i förväntan på något positivt. Själv kör jag med psst och pjutt. Psst betyder; sluta genast med det du gör och kom hit - så får du en godis. Pjutt; står för sluta genast och titta på mig - annars ser du inte vart jag kastar bollen/pinnen. (Kör med båda ljuden om hunden roas av både mat och leksak. Annars koncentrerar man sig på det hunden uppskattar, godis eller mat.)
Steg 1. Båda ljuden tränas in utan någon som helst konkurrens från omvärlden. Det går både att sitta hemma eller gå på promenad när man passar på att säga ett ljud och direkt som hunden tittar upp ge den något smarrigt. Snarlikt är det med lekljudet. Passa även då på att lära in ljudet när inget händer (kanske rent av när hunden har lite tråkigt på promenaden). Ropa till, vissla i en pipa. Gör ett påtagligt ljud och så fort hunden vänt sig så pass mycket att den kan uppfatta gesten; kasta med stor rörelse iväg en leksak. Busa därefter en stund och ha kul.

Steg 2. När hunden börjar bli mer säker på ljuden (är på det klara med att ljuden innebär godis eller kast av grej) börjar man att göra det lite marigare. Hur långt räcker ljuden? Går det att få hunden att avbryta sitt nosande genom att göra godisljudet? Släpper den blicken från det där andra om den hör lekljudet? Bli på det här sättet medveten om hur långt det går att konkurrera med annat och medveten om vad som övertrumfar godis/lekljudet.
Min Bruno var lite lätt manisk på att han skulle fånga allt jag kastade. Till slut var mitt pjuttljud så lovande för honom att jag kunde hejda honom med det ljudet även när han hade tagit upp jakten efter ett rådjur.

Steg 3. Ska man ge godis, kasta leksak varenda gång man gör ljudet? I början är svaret till 100% ja. Men när hunden väl fått klart för sig vad det hela handlar om kan man börja belöna mer oregelbundet. (Fast blir det alltför glest mellan belöningarna tappar hunden tilltron till dem och slutar bry sig.)

Steg 4. Fortsätt att göra ljuden även när hunden kan det här och inget annat händer. Detta är viktigt. Gör man bara ljuden när något dyker upp kommer hunden inte uppfatta ljuden som ett kontakttagande utan som en varning om att något är i görningen. Då får ljudet precis motsatt effekt från den som var avsikten. 


De här positiva ljuden lär jag alltid ut på mina kurser. Till kursen Lyssna så får du den 28-29 sep fins det en plats kvar, en plats finns det även på Kom Fido den 12-13 okt. Till kursen Hundmöten den 19-20 okt finns det flera platser.  

Lyssna - så får du!

Lyssna - så får du!

För ca 8 år sedan bytte jag ras från border collie till malinois. Från vallhund till brukshund alltså. Men även mallen har ju ett förflutet som vallhund. Snabbt visade det sig att skillnaden var stor. Mest påtagligt var förmågan till simultankapacitet. 

För en vallhund är det helt nödvändigt att kunna ha många bollar i luften. Den måste ha förmåga att vara helt fokuserad på fåren och reagera på minste rörelse från varje individ och samtidigt vara precis lika uppmärksam på vad föraren säger till den. Denna ”split vision” måste dessutom fungera oavsett om hunden rör sig sakta eller rusar på i full fart. I vallhundsvärlden säger man att hunden måste vara öppen och att den inte får ”låsa” sig på något.

Efter närmare 20 år med BC (som alltså hör trots att det med blicken fastnat på något) var det rätt frustrerande med en hund som påstod sig bara kunde göra en sak i taget. Han kunde vara uppmärksam på det jag sa eller springa. Men han kunde inte springa och samtidigt höra vad jag sa. Toppa sedan det med ett stort intresse för rådjursjakt. Efter 30 år med hundar som gått lösa till 80%, skulle jag nu börja gå med kopplad hund på promenaderna?? Över min döda kropp! Jo, ungefär så dramatiskt var det för mig. Det här blev upptakten till en träningsmetodik som mycket kortfattat skulle kunna döpas till ”Lyssna, så får du!” Det handlar inte om några revolutionerande tankar utan kort och gott om att få hunden att komma när man ropar oavsett vad den just då har för sig. Men genom att låta övningarna hugga i varandra som kuggarna i ett maskineri blir det betydligt enklare att få hunden att förstå budskapet.

Mycket kortfattat går det till så här. 

  1. Få hunden mer kontaktbenägen.

  2. Få hunden att inse vitsen med ”spelreglerna”dvs. lyssna så får du.

  3. Be hunden att fortsätta hålla sig till spelreglerna även när störning läggs till.

  4. Få hunden att respektera att samma spelregler gäller även när avståndet till människan blivit större.

  5. Allt ovanstående trots att hunden nu springer fort.

Inget nytt under solen alltså. Det handlar om kontakt mellan hund och förare oavsett situation. Men genom att bygga upp det hela systematiskt och lägga kloss på kloss och hela tiden se till så hunden upplever att den vinner på att samarbeta, går det att snabbt avancera träningen. 

Det här tänket återkommer på alla mina kurser och responsen har bland annat låtit så här. 

Allt förklaras på ett pedagogiskt sätt med inslag av humor som får oss kursdeltagare att slappna av och känna oss bekväma. Memea har en otrolig förmåga att möta alla på deras nivå. /Maria

Vi lyckades! Vi kunde kommunicera och möta varandra utan tjafs och vi hade inte en tråkig stund på hela helgen. /Jennie

Alla övningar med direkt återkoppling är suveränt = det är då jag lär mig bäst. /Susanna Blomberg

21-22 sep blir det ”Gas och broms för brukshundar”. Än har jag två platser kvar där. Läs gärna mer genom att klicka på knappen: KURSER

För vem är konflikten jobbigast?

För vem är konflikten jobbigast?

Vi kan börja med att konstatera att konflikter är urjobbiga! Att själv vara den som startar konflikten gör den näppeligen mindre jobbig, tvärsom. För att lägga ytterligare lök på laxen, konflikten gäller dig och ditt barn eller hund. Hua!
Tyvärr föds varken barn eller hundar i “färdigt skick”. Gott uppförande måste vi lära dem och det inkluderar en del konflikter. Men eftersom sådana är så kanonjobbiga har vi ofta bråttom att gå vidare och få återgå till trevnad och harmoni.

Nyligen såg jag två olika händelser men där skeendet i stort var detsamma. Det första är grannarna. Modern har just upptäckt att tonårsdottern stulit pengar ur hennes plånbok. Först säger modern ifrån men med ett något frågande tonfall. Dottern tittar inte ens upp. Modern hinner tänka ett varv till och inser att det verkligen är så, dottern har tagit pengar. Så hon upprepar budskapet, fast nu med hög röst. Häftigt reser sig dotter upp och svarar:
-”Jag hör dig! Du behöver inte skrika åt mig! 

Modern överraskas av dotterns utspel och kanske har dotter rätt i att hon tog i väl mycket och svarar därför:

-”Förlåt att jag skrek men hur…?”

-”Jämnt ska du skrika och gapa åt mig…..” 

På en tiondels sekund har dottern lyckats svänga hela situationen. Nu är det inte längre dotter som står på de anklagades bänk. I ett nafs är grundorsaken till konflikten, pengastölden helt borttappad och istället är det dottern som anklagar modern för bruket av hög röst.

(Det är märkligt hur lätt det är att se vad som sker när man sitter bredvid. Är man själv involverad fattar man oftast ingenting.) Kan hundar agerar på samma sätt som tonårsdöttrar? 

Litet inhopp: 17-18/8 ger jag en spårkurs. Läs mer om den: memeamohlin.com/kurser

Nu är det hundägaren som försöker kommunicerar med sin hund istället för att bara dra i kopplet. (Människan vill nå en så god kontakt med sin hund att hon även kan ha den lös och då finns ju som bekant inget koppel att dra i.) Det finns en frestelse som kvinnan inte vill att hunden ska gå fram till. När matte tar kontakt och ber hunden att följa med förbi tittar hunden sekundsnabbt upp men bestämmer sig sen för att gå vidare fram till korvbiten. Hallå! Säger nu hundägaren och tar ett hastigt steg mot hunden varpå hon även stampar till i marken. Agerandet får hunden att vakna till, att reagera. Nöjd över hundens reaktion kallar kvinnan hunden till sig med glad och vänlig röst. Nope, hunden tänker inte komma. Det kvittar sedan hur mycket människan lockar och pockar hunden tänker inte följa med. Den har inte nämnvärt låg kroppshållning. Den ser inte rädd ut, snarare sur.

Fast vänta nu, hur reagerar man själv när man blir tillsagd? Blir inte vi också  förnärmade först och försöker hitta sju tusen ursäkter till vårt försvar? Därefter går vi en tid och grubblar och inser kanske efter en stund att (helvete) den andra har faktiskt rätt. Kanske måste vi acceptera att det gör ont för de allra flesta att bli tillrättavisade. Klarar vi själva av att genast förhålla oss till nya förslag, genast bli glada och vänliga på nytt? Kanske ska vi inte ha så brått att genast bli sams igen. Kanske behöver den andra få bli lämnad ifred en stund och ges utrymme att landa. Risken finns att vi suddar till budskapet när vi har för bråttom att bli sams igen, varpå den andre uppfattar det som att vi ber om ursäkt för att vi sa ifrån. På det viset lär konflikterna inte bli färre med tiden. 

Titta gärna in på höstens kursprogram: memeamohlin.com/kurser

Dubbla signaler

Dubbla signaler

För många år sedan låg jag på mattan och gosade med en tioveckors valp. Ganska snabbt blir det fel. Valpen är glad och uppspelt över att jag ligger ned på golvet och i sin iver att få ut maximalt av stunden krafsar hon mig  tvärs över ansiktet. Det gör ont. Riktigt ont och det får mig att skrika till. Valpen reagerar genast och kryper ihop och blir påtagligt låg. Fast jag menade ju inte att skälla på valpen. Det var en spontan reaktion inför smärtan och inte mer än så. Så jag gullar med valpen och ser till att hon blir på bra humör igen. Det lyckas - alldeles utmärkt. Men så fort hon når jämvikt blir hon lika uppspelt igen varpå hon återigen drar med klorna tvärs över mitt ansikte. Nytt överraskat skrik från min sida. Återigen blir valpen väldigt låg och återigen muntrar jag upp henne. Vilket lyckas och sen kloar hon mig över ansiktet en tredje gång. Jag blir inte förvånad och skriker därför inte till men reser mig upp och överger situationen.

En tid senare hamnar tiken i en snarlik situation med den vuxne bordercolliehanen. De ligger båda på rygg och nojsar, fäktar tänder med varandra. (Älskar när hundar leker på det sättet.) De är båda lugna. Det hörs inte mer än ett stilla klapper från deras tänder och så diverse fnysningar. Men så vill tiken mer och reser sig upp. Halvklantig som hon är lyckas hon få in en tass i hannens mun precis om hon häver sig upp. Border collien reagerar ungefär som jag med ett missbelåtet högt ljud. Han hugger inte efter henne, det behövs inte hon viker genast ner sig inför hans skrik och kryper ihop till en liten boll med öronen långt tillbakadragna och svansen försiktigt viftande mellan haserna. 

Så här långt upplever jag att border collien och jag agerade på mycket snarlikt sätt. Men här tar det slut. Hannen gör nämligen inga som helst försök att få tikvalpen på bra humör igen. Istället går han och lägger sig en bit bort. Och bara hon tittar åt hans håll rycker det i överläppen på honom. Det går kanske att säga att han inte vilseledde henne genom att ge henne fler försök. Eller att han inte suddade ut det missnöjda budskapet utan stod fast vid det genom att överge henne. Kanske var det där tiken missförstod mig? Som de sociala varelser vi människor är vill vi ju att alla ska vara glada hela tiden. Mina försök att få tiken i balans missuppfattades kanske av henne som att jag ångrade min reaktion och försökte blidka henne? 

Apropå valpar, den 3 sep startar jag en kurs för valpar av brukshundstyp. Det vill säga livliga, temperamentsfulla, ofta högljudda och viljestarka småttingar. Med bara en typ av valpar på kursen blir det lättare att koncentrera sig på just det som är viktigt för dessa små juveler: memeamohlin.com/kurser

Vill hon trots allt?

Vill hon trots allt?

Helt ärligt är jag fascinerad över att ageranden, könsroller, är så precis desamma oavsett om vi har två eller fyra ben.

En gång i tiden levde jag med en två tikar, Emma och Mimla. Mimla var det synd om. Hon var en sån där dofta-gott-tik. Hanhundar upplevde att hon luktade löp året runt, oavsett var hon befann sig i löpcykeln. Dessutom var Mimla inte så självsäker. Det hände att hon gjorde världens utfall och sen stod där stel som en pinne med en stor tuss av hannes päls i munnen utan att hannen alls förstod budskapet. Emma hade inte samma problem. Dels luktade hon inte lika förföriskt och sen hade hon det där — pondus. Det räckte med att hon lyfte en aning på läppen för att hannen  genast skulle ge upp tanken på att uppvakta henne och - istället återvända till Mimla.  

Men Mimla gjorde även en miss och det är framförallt den jag tänker på när jag skriver det här. Som den sociala retriever hon var, ville hon inte skapa osämja utan vara sams med alla. Så de gånger hannen verkade förstå budskapet och faktiskt slutade upp att flirta med henne kunde hon gå fram och ge honom en slick i mungipan. För mig som utomstående såg det ut som om hon sa något i stil med: Vi behöver inte vara osams, respektera bara att jag inte löper. Inte helt  väsenskilt från en ung kvinna som leende eller kanske rent av nervöst fnittrande säger åt en man att sluta göra närmanden. Hon vill heller inte stöta sig med mannen men ändå inte ha sex.
Jag skriver det här för jag fick nyligen frågan:
”Min tik fräser och spottar åt hannen men sen går hon ändå fram och slickar honom i mungipan. Vill hon trots allt? 

17-18/8 håller jag en spårkurs. Låt din hund få använda sin näsa och upptäck själv vilken enorm kapacitet din hund har! Mer info här: memeamohlin.com/kurser

Augusti

Augusti

Nu är jag på plats i träningshallen i Åkersberga efter semestern igen!
Har du frågor gällande din hund? Vill du få en träningsplan i syfte att lära din hund att .......? Hör av dig! På tis, ons och torsdagar mellan 13 och 19.00 erbjuder jag personlig träning.
De kurser jag ger i augusti är följande:
17-18/8 Bruks.
Spår, lydnadsmoment och allt övrigt som hör till.
24-25/8 Kom Fido!
Få din hund att komma även när annat lockar
27/8 Valpkurs för retrievers
och andra jakthundar där lyhördhet och samarbete är viktigt.
31/8-1/9 Hundmöten
För dig vars hund har onödigt många och högljudda "synpunkter" gällande mötande hundar.
Läs mer på hemsidan memeamohlin.com/kurser

Två nya typer av valpkurs

Två nya typer av valpkurs

Ibland får jag frågan av nyblivna hundägare: Hur får jag valpen att växa upp till min bästa vän? Svaret på den frågan är enkel: Agera själv som en riktigt bra vän.

För en riktigt bra (mänsklig) vän har vi tid. Ibland till och med fast tiden egentligen inte finns där. Riktigt bra vänner brukar ha roligt tillsammans, har gemensamma intressen. Man skulle kunna ”översätta” det till att de leker bra tillsammans.
Mänskliga vänner kan inte läsa ens tankar. Därför blir det klart enklare för min vän att agera som en sådan om jag även kan säga nej ibland. Har jag svårt för att tala klarspråk uppstår lätt missförstånd och ”fnurror på tråden”. Därför vinner alla parter (i långa loppet) på att jag är ärlig med vad jag känner och tycker.  
Med hunden händer detsamma som med en mänsklig vän den dag jag inte längre har tid eller engagemang för hen. Har jag inte längre tid för ”vårt roliga” börjar även min vän att odla nya intressen och de lär antagligen inte inkludera mig. Vår vänskap kommer reduceras till kompis och sen i värsta fall till att vi bara upplever oss som bekanta. 
Så det är verkligt inget hokus pokus med mellan två människor eller människa hund. Den vi har tid och engagemang för, den vi har roligt tillsammans med, den vill gärna bli vår vän. 

I augusti startar jag två valpkurser. En för hundar av brukshundstyp och en för retriever och andra jakthundar där samarbete är av stor vikt. Här hittar du mina kurser: www.memeamohlin.com/kurser eller klicka på knappen: kurser, här på sidan högst upp till höger..

Det här med tjat är väl märkligt!

Det här med tjat är väl märkligt!

De flesta av oss (om vi lägger handen på hjärtat) tjatar emellanåt. Det handlar kanske om att hunden drar i kopplet, att den skäller vid fel tillfälle eller vad det nu kan vara. Och vad gör vi då? Jo, ”det där”. Vi säger eller gör återigen ”det där”. Men om ”det där” fungerade, varför behöver man då göra det ännu en gång? Borde inte vetskapen om att vi tjatar vara nog som bevis för att vi ska begripa att det inte är effektivt? Hade det haft den effekt man önskade skulle man ju inte behöva göra “det där” så snart igen. 

Så varför tjatar vi? Varför säger vi, gör vi, om och om igen något som vi vet att vi antagligen måste upprepa alldeles strax? En anledningen till att vi tjatar kan bottna i att vi själva TYCKER att det borde ha effekt. Gjorde någon så mot oss, skulle vi absolut bry oss. Lite märkligt egentligen kanske, innerst inne vet vi ju att det inte är intressant hur vi själva upplever något, det är mottagaren det ska göra intryck på. 
En hundägare sa nyligen: Nån gång måste ju hundskrället begripa att hon aldrig når fram men att jag blir vansinnig varenda gång hon kastar sig i kopplet efter en ekorre. 

Andra gånger är det kanske inte metoden i sig som är felet. Det vi tjatar om skulle kanske fungera  - om det gjordes vid ett annat tillfälle. 
En familj jag mötte hade två hundar, en mindre och en större. Den lilla hunden blev väldigt upprörd över förbipasserande.  Den såg redan inne i hallen när någon var på väg förbi huset och började då genast skälla och störtade sen ut i trädgården. Hundens skällande fick alla i familjen att rusa dit i syfte att tysta hunden. Det lyckades, de fick alltid tyst på hunden men nästa gång någon gick förbi huset var det samma visa igen. Fast obegripligt var inte deras agerande för den andra hunden - den som inte blev upprörd och därför inte tappade huvudet i upphetsning -  den kunde tågordningen precis och dröp redan på lillhundens första skall, ner i källaren för att slippa den påföljande ordväxlingen. 

En annan förklaring på vårt tjatande är vår självupptagenhet. Vi minns egna segrar men glömmer lätt bort andras. Att dra/rycka hunden tillbaka när den drar i kopplet är väl en typisk sådan. Vi minns att vi hejdade hunden men glömmer bort att hunden fem sekunder senare blev belönad för precis samma agerande, koppeldrag, när vi lät den dra sig fram till nästa doftfläck.

Vad borde vi göra istället för att tjata? Tricket heter: förekomma. Ibland är det svårt att se vad det skulle kunna vara, andra gånger är det helt uppenbart - i alla fall för en utomstående. En familj berättade nyligen att hunden alltid störtade in efter promenaden, rusade in i köket och hoppade upp på diskbänken. Hur mycket familjen än härjade på hunden gjorde han ändå så där. Men om de nu var två om hunden, varför stod inte en av dem posterad vid diskbänken redan innan hunden  släpptes lös i hallen och förhindrade hundens framfart?

Skulle du också vilja få hjälp av utomstående ögon som kan se vilka rutiner du kan ändra på? Missa då inte sommarerbjudandet om 5 lektioner för priset av 4. Du hittar mer info. om mig och lektionerna genom att klicka på: memeamohlin.com 




5 för 4!

5 för 4!

Sommarerbjudande, få fem lektioner till priset för 4!
Klart du ska ha kul och lära din hund en massa saker under semestern! Börja smart och ta några lektioner innan din semester börjar, så du har de verktyg du behöver för att träna på ett både roligt och effektivt sätt. Hinner du inte med alla före semestern? Inga problem, ta de återstående senare, här finns inget bäst före datum. Missa inte mitt sommarerbjudande med 5 lektioner till priset av 4. Hör av dig på 0734095364 eller maila till info@memea.se så hittar vi datum och tid som passar oss båda.

Efter kursen

Efter kursen

Det är såna här brev som får mig att fortsätta att jobba som hundägarcoach år ut och år in. Brevet är skrivet av Yvonne Wallin efter att hon gått en kurs i "Hundmöten utan tjafs" med sin rottis Bosse. 
¨Hej!
Vill bara skriva hur mycket jag/Vi uppskattade din kurs i helgen!
Känns som vi har en ny hund, fast det är ju VI som är nya och gör annorlunda saker!
Bosse går jättefint i koppel, så skönt att slippa få armen ur led😊
Första hundmötet efter kursen kom kvällen efter. Bosse och jag passerade en hoppande å studsande hund på en gångväg, VÄLDIGT nära. Gick jättebra! 
JAG är särskilt lycklig för jag har tyckt att promenaderna varit så jobbiga, när jag egentligen älskar att vara ute med vovvarna...
Så tack så hemskt mycket, du är bäst!¨

Mvh Yvonne