5. Oj oj, ska jag skratta eller gråta?

Precis som jag sitter här och skriver på serien om vikten av att lära hunden att umgås vettigt med andra hundar får jag den här historien. Ägare till hunden som heter Minna (och är en cattledog) hyr in sina hästar i ett stall som ägs av familjen A.

Familjen A känner hunden Minna mycket väl och en helg ber de om att Minna ska få vara kvar under eftermiddagen när hennes ägare ska till jobbet. De har även vänner, familjen B från Södermalm på besök och de i sin tur har med sig en liten Welsh springer spaniel på 6 mån. En liten hanne. 
-”Visst!”, Minnas ägare och ser inga problem i att lämna sin hund för några timmar.

Men en timme och ett telefonsamtal senare blir det uppenbart att det inte gått så bra. Den lilla welshen är kanske inte så noga med att lyssna på vad omgivningen säger till honom. Om och om igen har han gjort lekinviter till Minna som precis lika många gånger sagt att hon inte är intresserad av att leka med honom. Welshen blir dock inte nedslagen av att få nobben, han struntar helt enkelt i det och fortsätter att uppvakta den äldre tiken. Han blir dessutom allt djärvare  och till slut är han så fräck att han försöker ta pinnen direkt ut Minnas mun. Ungefär där tappar Minna tålamodet med unghunden. Så hon släpper pinnen men ger sig istället på lillgrabben och säger den här gången mer handgripligt åt honom att veta hut.  

Självfallet blir det tumultartat och liten welsh skriker högt. När ”dimman” skingras står liten welsh där och tycker väldigt synd om sig själv och nog minsann har han en bloddroppe vid ögonbrynet. Hunden är skadad! I stallet finns luttrade både hund och hästägare och där finns även jodopax och liten hund blir undersökt och rengjord och såret konstateras inte vara mer än en skråma, det behöver inte sys.

Familjen B är dock inte lika säker på att det hela är ofarligt.  De vill att ett proffs ska titta på hunden, en veterinär. De mer luttrade människorna i stallet  försöker stoppa Fru B och uppmanar henne istället att kontakta FirstVet och visa bild på skråman, istället för att åka in till en fysisk veterinär. Veterinären hos FirstVet konstaterar också att det bara en skråma och inte behöver sys. Fru B känner sig skeptisk, ska de inte åka in i iallafall? Till slut säger veterinären över telefonen att de förstås alltid kan åka in till en fysisk veterinär och ge hunden en antibiotikaspruta, för alla eventualiteters skull. 

Så familjen far in till veterinärkliniken men där får veterinären snart erfara samma sak som Minna lite tidigare upptäckt, unghunden tar inte direktiv. Att sitta så still att veterinären får rengöra skråman och ge sprutan, det ställer han faktiskt inte upp på. Till slut tryter veterinärens tålamod varpå hen föreslår nedsövning så den lille welshen kan få sin spruta.

-”Vad kostar kalaset?”, frågar jag med bävan till Minnas ägare. Sista beloppet hon hört om är 5000 kr och familjen B vill inte själva betala för det. De känner till lagen som säger att den vars hund ställt till med mest skada även är den som ska finansiera det hela. Själva vill de heller inte nyttja sin försäkring, kanske kommer den att behövas bättre i framtiden och då är det ju synd om de redan naggat i kanten på den. 

Så unghunden har retats med äldre tik, familjen har inte haft förstånd att koppla upp sin retsticka. Familjen tror inte på omgivningen som säger att såret inte behöver mer än tvål och vatten. De har inte lärt hunden att acceptera kroppsvård, varpå hunden måste sövas och sen vill de inte stå för omkostnaderna. Minnas ägare är inte heller så intresserad av att betala för det hela. Det slutar med att familjen A får ta fram sin plånbok. Vilket i och för sig även är vad lagen säger. Den som vid tillfället ansvarar för den hund som skadat mest, får stå för utgifterna. 

Jag får erkänna att jag är part i målet då jag väl känner Minna och hennes ägare men snälla blir det verkligen vettigt när vi bara ställer krav på omvärlden och inte någon stans ser vårt eget ansvar?