Kom Fido!

Kom Fido!

Helgkurs i Åkersberga 1-2 april. 
Den här kursen lär ut "verktygen" du behöver för att få hunden att komma och inte rusa iväg efter vilt eller andra hundar.
Vi börjar med roliga ljud som leder till bättre kontakt och går sen vidare med att lära hunden hur lönsamt det är att lyda. Övningarna är roliga och lekfull för både hund och människa.  
Vi börjar dagarna 10.00 och slutar 15.00. Priset är 2500 kr. 
Läs mer på memeamohlin.com/kurser/

Vilken person skulle du vilja umgås med?

Vilken person skulle du vilja umgås med?

En som klagar och skäller mest hela tiden och bara uppmuntrar dig nån enstaka gång? Eller det omvända, en som uppmuntrar och kommer med glada tillrop 70% av tiden och inte tillåter det negativa att överskrida 30? 
Själv är jag en rätt känslig person, redan 30% låter som mycket negationer i mina öron. Just för att jag är så känslig mot bråk och kritik tycker jag det är superviktigt att tidigt lära hunden vad ordet nej står för. Räcker det med att säga ordet en gång för att hunden ska förstå och respektera det jag säger behöver vi inte diskutera det här med rådjursjakt, hur hundmöten ska hanteras osv. istället kan vi gå vidare och ägna oss åt sådant vi både upplever positivt.

Hör av dig om du också vill få en positivare relation till din hund! Precis det är vad en hundagarcoach arbete går ut på.

Vara snäll .....

Vara snäll .....

För en tid sedan hamnade jag i en diskussion om det är ok att säga nej till hunden eller om den istället bör distraheras med annat. Efter det samtalet har jag funderat en del över vem som egentligen drabbas hårdast av det här ställningstagandet. Är det verkligen hunden som har det tufft när jag nekar den det ena eller kräver något annat av den? Eller är det egentligen människan som lider? Att se andras besvikelse kan var mycket påfrestande och att stå fast vid sitt beslut när någon tjatar kan vara mer krävande än att falla ifrån. Så vad handlar det här i slutänden om? Säkert varierar det men ibland ska man kanske ta sig en funderare över om det verkligen är hunden man vill vara snäll mot eller om det kanske mest handlar om att vara snäll mot sig själv?

Till noseworkkursen den 17-18 mars finns det ett par platser kvar. Under den kommer hundarna att få jobba en och en i lokalen och därför krävs inga som helst förkunskaper. Se mer: memeamohlin.com/kurser/

Tar du verkligen hand om din hund? Del 2

Tar du verkligen hand om din hund? Del 2

Tar du verkligen hand om din hund? Del 2

I går ställde jag frågan om det är människan som tar hand om sin hund eller om det är hunden som tar hand om sin människa. Är arbetsfördelningen skev kan det nämligen bli problem. Inte så länge hunden är trygg i sig själv, då spelar det ingen större roll. Men ju mer osäker hunden är desto mer stöd behöver den få av sin människa. En osäker hund har små marginaler. Det går väldigt fort från upptäckt av något till att hunden rusar iväg i försvar eller flykt. Det blir så eftersom hunden inte vågar vänta och se hur situationen kommer att utveckla sig. Den som är rädd agerar genast i förhoppning att förekomma det farliga. Har du en rädd eller utagerande hund kan du hjälpa din hund genom att gå först när det kniper och ge hunden upplevelsen att du tar "smällarna åt den". Att låta hunden själv få upptäcka "okänt" (vad det nu kan vara) är inte att ge den frihet utan att överge sin hund. Så visst kan du låta hunden få varna dig när den upptäckt något men ta sen genast över ansvaret. Låt inte små skuldror får bära mycket tyngd. 
Har du en rädd eller utagerande hund visar jag dig gärna hur du rent praktiskt går tillväga för att hunden ska uppfatta dig som en beskyddare. 
Läs mer om enskild träning under fliken: "hem", högst upp på denna sida.

Tar du hand om din hund?

Tar du hand om din hund?

Eller är det din hund som tar hand om dig? Den frågan ståller jag ofta till de hundägare som kommer till min praktik. De flesta brukar tycka att min fråga är märklig. Klart de tar hand om sin hund! Men kunde hundar tala tror jag de flesta skulle utbrista: ”Va, påstår människan att hon tar hand om mig! Hon som hela tiden går i tankaroch inte reagerar på lukter, inget hör, inget ser. Det är jag som ständigt varnar henne för allt möjligt.” 
Med det i bakhuvudet, blev jag full i fniss härom dagen på skogspromenanden. För det mesta befinner sig Bruno framför mig på stigen när vi får möten. När han upptäcker något brukar han stanna med hög svansföring och "peka" mot mötet och vänta in mig. Den här morgonen befinner han sig ca 30 meter ut i skogen när jag upptäcker att någon kommer på stigen. I samma stund får jag två uppfodrande skall av Bruno. Inget våldsamt skällande, inget utspel. Två skall. De riktas inte mot personen jag möter, utan mot mig. Där fick jag! Tydligen anser även Bruno att jag behöver hans assistans. 
Fortsättning på detta kommer inom kort.

Borde jag avliva min hund?

Borde jag avliva min hund?

Mamman och hunden ligger i soffan. Dotter kommer förbi, tycker det ser gosigt ut och vill också delta i soffmyset. Hunden tycker inte det är en lika bra idé och blänger därför på dottern som närmar sig. Flickan ser inte eller förstår inte vad hundens grimas betyder utan fortsätter fram till duon i soffan. När flickan är helt nära far hunden upp med ett stort morr och biter efter flickan. Det går inte hål men blir skrapmärken på flickans haka.
Har hunden fått en knäpp? Är den inte mentalt stabil? Borde den avlivas? 

Kvinnan jag har i telefonen är upprörd, känslorna svallar och förnuftet känns väldigt avlägset. Det tar en stund innan hon lyckas ta in mina ord om att situationen inte är så märkvärdig eller ens ovanlig. Till slut får jag henne att inse att barn och hund rivaliserade om henne. Jag håller med kvinnan om att det inte är OK, klart hunden inte kan få gå före barnet i familjen. Men återgår sen till att försöka vara konstruktiv och ger henne tre alternativa förslag:
1. Tala om för övriga familjemedlemmar att de inte får gå fram utan ska lämna er ifred om du och hunden myser i soffan.
2. Förekom situationen genom att själv köra be hunden gå ned om en person närmar sig.
3. Sluta ha hunden i soffan. Då kommer situationen inte uppstå.

Sen berättade jag också att om det är någon som ska göra ngt åt hundens trista agerande så är det den person som sitter med hunden - inte den som närmar sig. Bråkar den som närmar sig händer precis det hunden har farhågor inför. Att personen som närmar sig är ett hot mot mysstunden. 

För att få lite propotion på det hela berättade jag sen om mina egna två döttrar. Nog har det hänt mig fler än en gång att ett barn och jag sitter och myser när barn nummer 2 närmar sig. Något som fått det första barnet att hojta otrevligt, i avsikt att hejda den andra från att störa oss. Så visst beter sig både hund och barn illa, brister i självbehärskningen men på den punkten är de inte riktigt "vuxna" heller. 

Snart är det dags för två roliga kurser! 17-18 mars blir det nosework och 24-25 mars rallylydnad. Läs gärna mer om kurserna och anmäl dig gärna på memeamohlin.com/kurser/

 

 

Sluta tjata!

Sluta tjata!

Lär hunden vad det är du vill!
Nyligen skrev jag att hundar drar i kopplet eftersom deras upplevelse är att dragandet lönar sig, att de på så vis når fram till allt möjligt. Då blir förstås motfrågan: varför hindrar inte ägaren sin hund? Svaret är att det är en omöjlig uppgift. Det går inte att vara så koncentrerad och allert på sin hund att man lyckas förhindra det under en hel långpromenad. Det gör att hunden upplever att det ibland funkar, ibland inte att dra. Plus minus noll och därför fortsätter hunden att dra. 
Tricket är att inte ta sig vatten över huvudet. Att jobba i intervaller. Vissa sträckor går ni koncentrerat med slakt hängande koppel, andra tar ni paus. Trots dessa pauser, eller snarare faktiskt, på grund av dessa pauser kommer hunden uppleva ditt agerande som konsekvent och därmed begripligt.
Metoden är enkel både i teorin och praktiken. En endagskurs räcker. 10 feb ses vi i Åkersberga. Läs mer här: memeamohlin.com/kurser/
Har du en hund som blir upprörd när ni på promenaden möter andra hundar? Kom då på kursen: Hundmöten utan tjafs, den 24-25 feb. Där finns det ännu en plats kvar: memeamohlin.com/kurser/

Skitjobbiga hundar

Skitjobbiga hundar

Vi människor strävar alltid efter att bli bättre, rikare, duktigare osv. Att vara förnöjd med det man har och dessutom med något som inte är perfekt— det är svårt. I mitt arbete som hundägarcoach möter jag många människor vars hundar inte lyder eller på nåt sätt inte fungerar som det var tänkt. För dem berättar jag ibland om lilla fröken kelpie. Det här hände på sent 90-tal, vi hade fått i uppgift av SLU (statens lantbruksuniversitet) att ta fram en granrötehund. En hund som kunde markera och därmed berätta om ett skogsbestånd med växande gran var friskt eller fullt med röta. Problemet då förtiden (kanske samma än idag?) var att varken köparen eller säljare av en skogsareal visste om skogen bestod av prima virke (värdefullt som bara den) eller var sjukt och därmed endast dög som massaved.

På min lott föll alltså att utbilda den där hunden. Av en kompis kompis fick jag låna ett par hundar, bland annat en Australian stockdog (working kelpie). Men projektet blev försenat, vi kom igång först två veckor senare än beräknat. Under den tiden fick fröken kelpie leva tillsammans med oss och våra övriga hundar. Det var väl egentligen inget fel på frökens uppfostran men reglerna hon var van vid överensstämde inte med de vi hade. Hon snodde käk, rotade runt bland begagnade blöjor, bet sönder saker. För att sammanfatta det hela var fröken Kelpie överallt där hon inte skulle vara. Oj så jag retade mig på henne! Djä-la hund! Till slut kom projektet i alla fall igång och då visade det sig äntligen att lilla fröken var precis så duktig och tjänstvillig i arbetet som vi hade misstänkt att hon skulle kunna vara.
Det märkvärdiga som sen hände var att jag efter en tid upptäckte att jag hade slutat reta mig på henne. (Trots arbetet hade hon fortfarande energi kvar till att sno mat och rota i badrummet efter blöjor.) Men när hennes fördelar var så påtagliga, förbleknade liksom hennes dåliga sidor. Så mitt råd är att det kan vara smart att utveckla de positiva sidorna istället för att stirra sig blind på de dåliga. I bästa fall kan det vi gör även resultera i att hunden har mindre ork kvar till dumheterna.

Ett sätt att kanalisera hundens energi kan vara att lära den rallylydnadsmoment. Till helgkursen den 27-28 jan har vi två platser kvar. Obs även reducerat pris, läs mer här!

Vart granrötehundsprojektet tog vägen? Jodå, vi fick fram två hundar som jobbade på riktigt bra. Men tyvärr lyckades inte SLU riktigt få med skogsägarna, de fann det lättare att förlita sig till apparater och tester än till hundar.

Fortsättningen till olika funktion leder till olika mentalitet

Fortsättningen till olika funktion leder till olika mentalitet


Det finns mer i brukshundsrasernas historia som förklarar deras sätt mot andra hundar.
Maja hette en av mina border collies. Hon mötte inte en hund i hela sitt liv. Hon mötte bara får. ”Får” som i mina ögon kanske snarare  påminde om en schäfer, pudel eller nåt. Men för Maja var allt får och de skulle flyttas, kontrolleras. Till min smala lycka var Maja inte en stark hund och propsade inte utan gav genast upp sina vallningsambitioner om "fåret" protesterade. Men jag tror inte Maja är ensam om att se vallobjekt i allt som rör sig på fyra ben.

Flertalet bruksraser har också en bakgrund som vallhundar även om de kontinentala hundarna inte vallade på samma sätt som deras engelska kollega, border collien. De skulle inte förflytta djuren i samma utsträckning utan mer fungera som staket och se till att djuren höll sig lugna och och inte  trampade in på grannens åker. Än idag är just det mycket framträdande hos många schäfer, rottweiler, riesen, kort sagt bruksraser. De har ofta ett starkt behov av att stoppa andra hundar från att leka med varandra eller att hejda allt och alla som springer fort. Svårt att säga att det är en olat. Historiskt sett är det framförallt det de är framavlade till att ägna sig åt.  

En sista betraktelse! I texten om retrievers nämnde jag att de är så vänliga själva att de inte begriper när andra uppträder hotfullt. Det problemet existerar förstås inte hos brukshundar. Det ligger i sakens natur. En vallhund som inte uppfattar andra arters hotsignaler blir antagligen inte så långlivad att den hinner lämna avkomma till eftervärlden.
Känner du igen problemet med hundmöten är du välkommen till Hundmöteskursen den 24-25 feb. 

Olika funktion leder till olika mentalitet

Olika funktion leder till olika mentalitet

Min resa genom hunderiet började med vänliga retrievers. Uppfattningen att endast socialt kapabla hundar ska gå i avel blev därmed grundmurad hos mig. Länge trodde jag att den uppfattningen var den gängse i all hundavel. Så småningom kom jag i kotakt med Brukshundklubbens olika tester: Korning, MH. Det blev något av ett uppvaknande för mig. Där testades nämligen alla möjliga egenskaper som jaktlust, kamplust, rädsla i olika situationer, förmåga att avreagera osv osv. Men det jag upplevde som något av det viktigaste, fanns det inte en skymt av. Utfallsproblematiken! Var och varannan hundägare på brukshundklubben hade ju svårigheter med att deras hundar ständigt gjorde utfall mot andra hundar. Med min erfarenhet från alla snälla retrievers fann jag det märkligt att man inte engagerade sig mer för att göra något åt problemet. Så jag frågade runt med fick bara långsökta förklaringar. Till slut var det en gammal bruksräv som snäste åt mig: ”Brukshundar är tänkta att arbeta och tävlas med, inte för att ränna runt i parken och leka med andra hundar”. 

Kanske inte helt sympatiskt i mina ögon men antagligen det korrekta svaret. Våra hundraser har avlats fram till att arbeta i ett visst sammanhang. Inte för att som idag vara familjemedlem och tidsfördriv. Retrievern ska under jakt och på prov (simulerad jakt) hämta in fåglar och under den tiden helt bortse från andra hundar. Något motsvarande finns inte i bruksklasserna. Det mest sociala i brukssammanhang är platsliggning i grupp och där ska hundarna bara ligga still. 

I nästa avsnitt kommer (min) förklaringen till varför så många individer ut bruksraserna vill hejda andra hundar som leker eller springer fort.
Fast du! Oavsett om du har retriever eller brukshund eller någon annan ras är du välkommen till vår rallylydnadskurs den 27-28 jan. Läs mer här! 

Skottvaccinera din unga hund!

Skottvaccinera din unga hund!

Föredrag i Åkersberga, Stationsvägen 53 den 17 jan, 19.00-21.00. Inträde 400 kr, swichas till 1231744275.

Det var många hundar som upplevde stark stress under tiden nyårssmällandet pågick.

Det finns flera anledningar till att så många hundar är rädda för skott och fyrverkerier. Några har dåligt påbrå, de har ärvt sitt ängsliga sinnelag från sina föräldrar. Andra hundar har utsatts för människors illdåd och har på så vis blivit skrämda för de här ljuden. Men den vanligaste anledningen till skott och fyrverkerirädsla beror på okunskap hos hundägaren. De har helt enkelt inte förberett sin valp för livet bland människor. Tänker man till för en kort sekund inser vem som helst att det inte går att räkna med att en ung hund - utan träning - ska klara av det "värdskrig" som uppstår varje nyår.

Precis som vi förbereder valpen för allt annat den kommer att möta i livet genom att miljöträna den, dvs. åka kommunala färdmedel, ta in den i stadsmiljö, gå i folksamlingar, låta den få hälsa på andra hundar, lantgårdens djur osv., på samma sätt bör vi se till att valpens första upplevelse av skott och smällare sker på ett planerat och genomtänkt sätt. Det gäller ju att det första intrycket blir positivt.

På tok för många hundägare förlitar sig till slumpen. De förbereder inte sin unga hund utan låter ödet få avgöra om valpens första intryck blir skrämmande (varpå de har en hund som under resten av sitt liv sitter och skakar av rädsla några veckor runt nyåret) eller om ödet ska vara gynnsamt och låta hundens första intrycket bli ett hyfsat bra.

Kom och lär dig hur du skottvaccinerar din unga hund. Det är en rolig lek och både du och hunden kommer ha kul när ni gör den.

Retrievers del 2.

Retrievers del 2.

Det här är fortsättningen om retrievers och vänligheten som ibland leder till problem.
Retrievern ska vara en vänlig och villig att samarbeta med alla, bekanta som obekanta personer.  Inom vissa linjer har denna vänlighet kanske blivit lite väl stor. Att hunden tar emot alla gäster med glädje är kanske en sak men när fullt okända personer på promenaden också ska blandas in, börjar somliga retreiverägare vilja styra upp det hela. 

Det är nu vi börjar närma oss problemet.

Som bekant utgår vi alla från oss själva. Det gäller även hundar. Är man själv glad och tolerant tror man andra är det med. Så när ägaren försöker hejda sin hund är det för retrievern inte alldeles självklart vad människan vill. Det är tvärsom ganska långsökt. Därför tar det en stund innan retrievern uppfattat att dess människa inte snubblar eller gör något annat misstag utan faktiskt försöker stoppa sin hund. Den insikten kommer emellertid inte få hunden att hejda sig, tvärsom. Den har nu uppfattat att dess människa är på dåligt humör och då är förstås det enda raka att muntra upp vederbörande. Här behövs ett par roliga historier, retrievern levererar dem med gärna med hopp och skutt och stora pussar! 

Agerandet får ganska ofta önskad effekt, det är svårt att vara arg på någon som bara är glad.  Men när hunden börjar bli 30 - 40 kg tung kan det kännas rätt angeläget att hunden förstår att "Dämpa dig!" inte betyder att man vill få fler "roliga historier", utan att hunden faktiskt ska lugna sig. Så där har vi den vanligaste frågan jag får från ägare till retrievers på ca 1,5 år. Hur får man hunden att hejda sig på ett smidigare sätt än att man rent fysiskt håller fast den? 

Igår lyckades mitt inlägg bli orsak till en initierad tråd om huruvida retrievers arbetar med jaktlust som motor eller om det skulle ligga någon annan drivkraft bakom. Mycket smickrande för mig att det jag skrev (lite skämtsamt) kunde engagera så många och intressanta teorier dök upp men fullt så djupt var inte min avsikt att dyka. De frågor jag får i mitt yrke som hundagarcoach handlar mer om hur vi hanterar relationen människa-hund. 

Vill du också få verktygen som leder till att relationen mellan dig och din hund att bli så mycket bättre? Eller vill du ta den sista platsen på valpkursen som börjar den 22 jan i Åkersberga, klicka här.

Glada, vänliga retrievers

Glada, vänliga retrievers

Strax före jul skrev jag lite om terriers och berättade om för och nackdelar med hundtypen. Nu tänkte jag gå vidare och beröra retrieversläktet. Bakgrunden till retrievern är behovet av en hund som snabbt och effektivt  hämtar hem de fåglar som skjutits, oavsett om fågeln hamnat på land eller i vatten. Retrievern ska alltså inte förfölja eller stöta upp oskadat vilt — det är spanielns uppgift. Retrievern är därför inte tänkta att ha någon större jaktlust. Så frågan är väl egentligen om de är jakthundar, snarare likbärare. :-)

Vid stora jakter där mycket fågel skjuts av flera skyttar samtidigt, jobbar också flera hundar samtidigt med att hämta fåglarna. En förutsättning för att det ska fungera är att hundarna kan hålla sams och det även om två hundar samtidigt når fram till samma fågel. En av dem måste i sådan lägen och utan knorr, backa undan och springa vidare. Skulle det bli slagsmål är det lika bra att avsluta jakten för dagen. (Och de här jakterna är inga små apparater.)
Här finner vi förklaringen till att retrievers oftast är vänliga mot andra hundar oavsett kön. Uppfödare, måna om att hundar från deras uppfödning ska fungera väl på jakt och jaktprov använder bara socialt välfungerande föräldradjur. 
Överraskande nog blir den här vänligheten inte helt sällan till ett problem och är faktiskt den vanligaste anledningen till att retrieverägare söker upp mig i min roll som hundägarcoach. Läs mer i nästa avsnitt.

Valpkurs! Blir det du som kniper den sista platsen på valpkursen som börjar den 22 jan? Läs mer här om kursen.

Ändra personligheten del 2

Ändra personligheten del 2

Här kommer exemplet med schäfer, malle, raser som bland annat är tänkta att varna och vakta mot inkräktare. Med andra ord en hund som antagligen inte är lika glad i gäster som en positiv och social retriever. Visst går det att lära en typisk vakthund att sitta still och hålla tyst när gäster kommer. Men den kunskapen kommer inte att ändra individens uppfattning om gäster. Den kommer inte börja uppskatta obekanta gäster, hur många gånger vi än överbevisar den om att gäster är trevliga. Hundens uppfattning är ändå att obekanta personer är latenta bovar. Och även om vi lyckas lära hunden att sitta tyst och invänta de obekanta, kommer någon antagligen alltid behöva stödja/påminna hunden om uppgiften den ska hålla sig till. Självmant är det tveksamt om hunden kommer göra just det, sitta tyst och stilla.

Precis på samma sätt är det med en rad andra uppfattningar. (Det går nog att sträcka sig så långt som att säga; grundvärderingar.) Vi kan lära hunden som är avlad till jakt att hejda sig och inte dra iväg efter vilt men det går inte att få hunden att uppfatta viltet som ointressant. Vi kan lära hunden att inte agera ut mot hundar av samma kön men tro inte att den på egen hand kommer klara av att mingla runt i en hundrastgård. Vi kan lära hunden att den ska hålla sig lugn i olika situationer, att den inte får brusa upp i andra men inte att självmant hejda sig från att göra sådant den finner naturligt och självklart. Det går alltså att lära hunden att göra hur mycket som helst men inte ändra på en hunds personlighet och få den att börja uppskatta eller ignorera sådant den är avlad till att reagera på.

Årets första föredrag ges den 17 jan och handlar om att vaccinera unghunden mot skotträdsla. Läs under kurser eller klicka på den här länken.

 

Självbedrägeri

Självbedrägeri

På Spotify har jag hittat fågelsång. Det går att ligga och lyssna på kvitter och tjatter timmavis. Alldeles underbart fridfullt. Både nu och då går det även att uppfatta lite insektssurr. Solen har letat sig in genom fönstret en stund, brasan har börjat falna men det är härligt varmt här inne. Om jag kisar lite genom febern och den där wiskeyn jag tog för att dämpa den förre, går det riktigt bra att inbilla sig att jag befinner mig på sydligare breddgrader nu. 
Gott nytt år allesammans!
 

Ändra personligheten

Ändra personligheten

En del av de hundägare som söker upp mig i min roll som hundagarcoach blir snopna. Anledningen är att de inte uppfattat vilken skillnaden är mellan att  lära hunden att agera på olika sätt och förändra en personlighet. Att lära hunden sitta och ligga, gå vid ens sida osv. är inte svårt. Men att försöka ändra på en hunds personlighet - frågan är om det ens går? Går det att förändra din personlighet? Göra om dig från ensamvarg till att älska stora kalas? Få skogsmullepersonen till att uppskatta asfalt? Få räknenissen att gilla att man höftar sig till svaret?
Kanske är det ännu svårare att ändra på en hund än en människa? För det första är människor inte avlade till att tänka och reagera på ett visst sätt som hundar av olika ras är. Dessutom går det att förklara varför det vore önskvärt och att motivera en människa till att ändra sina uppfattningar och värderingar. När det kommer till hunden kan vi bara överbevisa den att det faktiskt går att göra på ett annat sätt och att det dessutom kan vara mer lönsamt än att gå efter eget huvud. (Det vill säga vi belönar det nya agerandet.) 

Som exempel kan vi ta en helt vanlig schäfer eller malle eftersom det är vad bilden visar. Fast nu blir texten för lång fortsättningen kommer i övermorgon. 

Förresten den 22 jan börjar valpkursen och där finns det en plats kvar. Se under kurser eller klicka på länken. 

 

Kuriosa om terriers

Kuriosa om terriers

Kuriosa om terriers för den som inte är helt van vid hundtypen.

Min egna första kontakt med Jack Russels fick jag på en unghundskurs jag höll i på tidigt 80-tal. Det råkade vara många retrievers, brukshundar och så denne lilla terriertik på den här kursen. Vi ett tillfälle lät vi alla unghundar få storma runt och leka bäst de själva ville. Men efter en stund blev terriern väl intensiv och därför bad jag ägaren att fånga in sin hund en stund. (Den skrämde helt enkelt de andra betydligt större hundarna.) Då visar det sig att hundens ägare är lika kvick som sin hund. När hunden springer förbi böjer han sig snabbt ner och får tag i hundens svans. I den tar han tag och går sen vidare och pratar med mig. Genast opponerade jag mig. Bära hunden i svansen! Men samtidigt insåg jag också att hunden inte kunde bry sig mindre, glatt bet efter den efter hundar som passerade förbi tillräckligt nära, helt obekymrad om sin egen belägenhet. 
Det går kanske att konstatera att ”hundar inte är som andra människor” och att terriers ibland inte är som andra hundar. 

Eftertraktad explosivitet

Eftertraktad explosivitet

Del 3 av 4. Våra förfäder har alltså medvetet avlat på hundar som inte handlar eftertänksamt utan på hundar som snarare stänger av förnuftet och exploderar. Den stora frenesin var helt enkelt av överlevnadsvärde för terriern. Det gällde ju att hunden var än mer intensiv och blixtrande än en råtta (och de är varken fredliga eller lugna när det kniper) för att den skulle kunna klara sin uppgift. 
Det finns en avknoppning bland terriers vars uppgift inte är att jaga, deras yrke var istället kampen. Att se individer slåss är för somliga människor mycket lustfyllt. (Ursäkta mitt sätt att uttrycka mig, själv finner jag all vadslagning där människor eller djur slåss, som osmakligt.) Genom att korsa in terriers i hundar av doggtyp lyckades man krydda kamphundarna med terrierns intensivitet. Det vi idag finner som en avigsida hos terriern, är alltså något av ett adelsmärke i det sammanhang hundtypen är framavlad till. (Värt att tänka på.) Men kära nån tänker du kanske, allt det jag nu beskriver hör ju dåtiden till. Hur många generationers hundar har inte fötts sen dess? Det är en riktig iaktagelse men det gäller att förstå vilken tidsrymd som ligger bakom dagens hundraser. De flesta rasers stamböcker stängdes på slutet av 1800 talet. Efter det har man så att säga rört runt i samma gryta utan att tillföra nytt blod. Men det var knappas på 1800 talet som våra olika raser uppstod. Råtthundar har människan behövt ända sedan hon slutade leva som en nomad jägare och blev bofast. Så även om råtthundarna delades upp i diverse raser och har fått sitt utseende tillfixat under de senaste 200 åren har aveln av denna typ av hundar pågått i flera tusen år. Kamphundens historia går visserligen inte lika långt tillbaka i tiden men ändå bör vi se på våra raser med längre perspektiv. Gör vi det blir det lättare så att förstå varför olika rasers yrkesbakgrund lyser igenom än idag trots att flertalet raser inte haft något yrke på många generationer.

Varför har de så mycket temperament?

Varför har de så mycket temperament?

Del 2 av 4.
Tänker man på deras uppgift som råttjägare blir det begripligt. Pinnar en råtta över golvet går det inte an för terriern att fundera på om den ska jaga efter eller inte. Det hinner faktiskt inte tänka något alls om den ska ha en chans att jaga ifatt en kvick råtta. Därför frågar inte terriern sin människa eller någon annan om råd utan reagerar i det närmaste reflexartat och far efter råttan. Det här märks ofta av ännu idag. Fladdrar ett löv iväg, springer ngt råttliknande förbi, är det många terriers som för sekunden fullständigt ”tappar höseln”. Vaknar till igen gör de först när det som rörde sig stannat upp (på ett eller annat sätt).
Nu är det ju inte så att råttan drog det kortaste strået alltid. Många är de råttor som hunnit försvinna in i något hål. Det är då hundtypens avknapp kommer fram. Att stå kvar vid hålet och klaga på råttan som försvunnit tjänar inget till. Det vet varenda råtthund och därför kan den lika gärna varva ned och slumra till igen lika tvärt som den nyss accelererade upp till 100. Grythunden. Terrier används eller användes alltså inte bara för att hålla efter råttor utan lika ofta som grythund. Gryt som för det mesta befolkas av räv eller grävling. Det vill säga djur som är flera gånger större och tyngre än en liten terrier och dessutom är rätt duktiga på att försvara sig. Därför blir inte terriern paff och överväldigad inför en betydligt större motståndare. Istället för att backa undan lägger de in nästa växel och blir än mer upphetsad och så ”rasande” att räven/grävlingen finner det för vettigast att fly sin bostad.

Aj, min terrier bits!

Aj, min terrier bits!

Del 1 av 4. 
Vad gör man när ens snälla hund blir så uppjagad att den bits - alltså inte av ilska, utan i ren skär upphetsning? När den blir så till sig, går så högt i stress att den till slut tappar huvudet och sätter tänderna i det som just då råkar fladdra förbi. 
I en serie tänker jag förklara lite mer om olika rasgrupper. Vilken bakgrund en viss grupp av hundar har, vilket yrke de en gång hade och hur denna bakgrund påverkar hundarna än idag.
Först ut blir terriers, pinscher. En rätt stor grupp av raser som alla har en bakgrund som rått och grythundar. Att den här typen av hundar har lätt för att hetsa upp sig är knappast ett okänt fenomen för någon. Det positiva med rastypen är att de för de mesta lugnar ner sig precis lika snabbt som de nyss varvade upp. Få andra raser kan skryta med samma förmåga att lugna ner sig, bara anledningen till upphetsningen försvunnit ur synfältet.